söndag 11 september 2011

Den 11 september 2001: Ytterligare en dag i hardcorepunkens tjänst



Vi vaknar av telefonen. Jag ligger i sängen hemma hos Jess i Providence, Rhode Island, USA. Hennes mamma ringer för att berätta att världens undergång är här. ”Gott så”, tänker vi skeptiskt, och vevar igång tv:n.

Och se där, tanten har rätt. Min tur att slänga mig på telefonen.

Kvällen innan har mitt band spelat på den legendariska anarkistklubben ABC-No-Rio, Lower East Side, New York City, USA. Framåt småtimmarna den elfte september 2001 delar gänget upp sig: jag och Jess kör till Providence, där vi ska spela samma dag, medan resten av gänget åker till New Jersey.

Så nu ringer jag febrilt för att få tag i de andra. Jag inser direkt hur lång tid det kommer att ta för dem att köra, samtidigt som undergången pågår. Domedagen är trafikstockning.

Turnéledaren svarar. ”Dude, your fucking country is at fucking war, we’re all gonna fucking die, dude, you gotta start driving now if we’re gonna make the fucking show”, skriker jag. ”Idiot”, tänker han skeptiskt yrvaket, och vevar igång tv:n.

Och se där, idioten har rätt. Deras tur att få eld under röven.

Dagen fortsätter. Jag och Jess köper sojalatte. Sedan hänger vi på den för samtiden lämpligt döpta skivaffären Armageddon Shop. En man i en pickuptruck kör förbi och skriker ”fucking towel heads” åt oss. Jag köper Bruce Springsteen- och Ted Nugent-vinyler för en dollar styck. Allt faller på plats.

Mina bandmedlemmar dyker upp.

Under kvällen lämnar Dropdead mikrofonen öppen innan sin spelning så att vem som helst kan kliva upp och prata om det som hänt. Saker sägs. Tårar gråts. Mangel vevas.

Vi spelar. Stämningen i den fullpackade lokalen är mycket, mycket, mycket märklig, samtidigt som den, för att använda en blöt rockjournalistisk disktrasa, är så elektrisk att mitt hår sprakar.

Publiken exploderar. Saker sägs av mig och Fredrik. Folk jublar. Mosh dansas. Scener dajvas. Jag har så stora hål i mina jeans att det finns risk för att göra en Taake. En kvinna fotograferar mina hål.

Vi regerar.

Dagen efter går vi upp, kör till en annan stad och gör samma sak igen. Internationell hardcorepunk får aldrig låta sig stoppas av internationell terrorism.



Bonus 1: Ännu en koppling till den här berättelsen hittar du – här.

Bonus 2: Jag skrev en turnédagbok till Maximumrocknroll om dessa fyrtio spelningar på fyrtiotvå dagar. Här nedan ser du hur Christoffer tjugofyra år gammal tänkte och skrev om den elfte september 2001.

Varning för engelska och viss inslag av grov gravskam.

Omslag.

1.

2.


3.

Soundtrack: ”But life goes on”, av och med Nihilist.

5 kommentarer:

sikas sa...

Vad finns i punkkofferten?

Anonym sa...

but life goes on är en entombed låt, visserligen med på nihilist samlingen till exempel men där tagen från entombed demon, eller finns det en nihilist version med?

jävligt 9/11

138, a.k.a. CRJ sa...

T-shirts, tror jag.

138, a.k.a. CRJ sa...

Ohps. Hjärnsläpp. Du har helt rätt.

Anonym sa...

"Gott så", är det något dialektalt från Ume? Det låter lite Göteborg över det, fast då kanske det hade hetat "gött så". /Kalasj