Getting the fear: Jag har nog aldrig varit så genuint intresserad i hela mitt liv

Fortfarande världens bästa bandbild.

Alla som inte är Verklighetens Folk debatterar Olle Ljungströms bok.

Glorifieras konstnärers destruktiva missbrukarpersonligheter? Ska en individ tillåtas att gå under bara för att, tja, medmänniskorna omkring tycker att det är fränt, coolt, mystiskt, rock’n’roll-rebelliskt?

Jag glider undan att svara då alla mina främsta idoler skapat sina största verk när de varit som absolut mest väck på det mesta.

Däremot passar jag på med en lämpligt efterlysning på samma tema: 1993 gjorde ”världens fetaste pundare” (deras ord) Poison Idea sin sista europaturné. Portland-gruppen splittrades på vägarna den här sidan av Atlanten. Med på helvetestrippen var Mörat, ett korrupt jävla supsvin till punkare och legendarisk rockjournalist.

Han skrev ett, som jag minns det, massivt reportage till Kerrang! om turnén och sammanbrottet och hatet och nihilismen och mörkret och det gränslösa missbruket och kroppar i förfall.

Jag minns ingen glorifiering. Bara misär.

Jag har inte läst det reportaget på många år. Finns det någon där ute på internet som har tidningen och kan scanna eller fota av det och lalla hela härligheten åt mitt hål? Tjänsten kommer ej att passera obelönad.

Jag är genuint, genuint intresserad. Mer än någonsin förr.

Jag har skrivit om detta historiskt monumentala band många, många gånger. Här är ett tårdrypande inlägg, om ni är intresserade.

Varje gång jag ser den här bilden slås jag av hur absurt det är att jag umgåts med hon som tagit fotot.

Samma band, samma tillfälle, samma fotograf, lika absurt.

Och här är jag och Jerry. Rätt absurt det med. Jag till höger.