”Ser du där bloggen slutar? Så långt sträcker sig rimlighetens rike.”

Jag tror att vi börjar närma oss slutet på IJCHE. Poängen med den här bloggen var att jag skulle få utrymme att skriva om sådant som inte passade in i min yrkesroll som rockjournalist. Samt, naturligtvis, mitt liv, min familj, mina vänner, gulliga bebisar, gulliga djur och Hitler.

Men på senare tid har IJCHE förvandlats mer eller mindre till en reklampelare för det jag skriver i andra kanaler. Och mitt liv, min familj, mina vänner, gulliga bebisar, gulliga djur och Hitler pumpar jag ut för fulla spjäll hos min nyfunna livskärlek Twitter, där formatet tvingar ner min ovana att mata på med text.

Jag befinner mig vid något sorts vägskäl i det skändliga misslyckande som kallas livet. Och jag är inte helt säker på att det finns plats för en obetald blogg med svajigt fokus, oavsett åt vilket håll jag väljer att gå.

Så, vi får se.

Jag har försökt ta livet av IJCHE flera gånger under de senaste tre åren utan att lyckas. Inga garantier den här gången heller, speciellt då jag inte korrumperat mig en Onepiece ännu.

Två tips:

Jag och Andy spelar skivor här ikväll. Gratis. Vi har blivit tillsagda att spela kommersiell svennepunk och kommer att sprutlackera haket med Sex Pistols, Clash, Buzzcocks, et al. Kom och håna oss.

Sedan bör alla som bryr sig om svensk hardcorepunk köpa den nya samlingsvinylen ”Turist i tillvaron”, en ”Really Fast” för 2011.

Kudos, Sörling, ditt korrupta jävla supsvin.