tisdagen den 26:e juni 2012

Midsummer madness in Umeå Hard Core: En odyssé i uppgiven PK-ism, raggare och midnattssol



Det blir en sådan där fantastisk dag som bara fortsätter och fortsätter, och fortsätter. Jag, André och Ida lallar runt i Umeå City, lätt drabbade av posttraumatisk granatchock efter Dennis fyrtioårskalas dagen innan.

Inget allhus, ingenstans för kidsen att vara.

Så vi hamnar på Charlies uteservering. Cirka sjuttio procent av alla band som du någonsin associerat med Umeå har haft sin replokal i källaren på Charlies. Ingen har någonsin ockuperat uteserveringen. Nu gör vi det. I fyra timmar.

Hur absurt det än kan låta är Charlies det billigaste haket för att dricka starköl i hela Umeå. Pizzan på bilden ska dock inte prövas. Lätt den sämsta, mest ovärda sunkpizza jag någonsin ätit. Noll procent flott.

Noll!
Orimligt!



”Jahaja, storfräsarn kommer’ hit från Stockholm. Tar in en flaska vin på Charlies. Jojo! Jag tackar jag!”



När Charlies stänger klockan åtta lommar vi iväg ut till Big Brother-Lars hus, där födelsedagsfesten ägt rum. Det ligger ute på Ön och är en stabil promenad rakt ut i spenaten.



Där ser vi fotboll med blandat intresse i sällskapet.



Dennis skjutsar hem oss i natten. Vi lyssnar på D.R.I. och dricker folköl och är lyckliga. Jag försöker övertala Dennis att vi ska göra just det hela natten: bränna runt och spisa hardcore. Som vi gjorde på nittiotalet när André var en av de första i gänget att köpa egen bil – en Vauxhall.

Då drog vi runt, spelade Los Crudos på kassett jättehögt, skrek åt folk och var straight edge. En kväll fick vi raggarkredd då ett sällskap med äkta raggare gled upp, bondade och erbjöd oss att cruisa med dem.

Men nej, denna kväll nekar Dennis en längre åktur. Det blir en ynka vända i raggarrundan vid Renmarkstorget. Sedan sprider han ut oss alla över stan.

Jag och André hade dock ännu för mycket spring i benen. Efter att ha laddat med Bäddat För Trubbel och Svart Städhjälp knatar vi tillbaka åt samma håll vi just kom ifrån, långt ut på Teg för att hitta en av stadens två dygnet runt-mackar.

Mackbiträde på telefon: Shell, Teg.
Jag: God afton! Hur länge behagar ni öppet ikväll?
Mackbiträde på telefon: Vi har öppet dygnet runt.
Jag: Kanonis! Då kommer vi!
Mackbiträde på telefon: Välkomna!
André: Alltså, om du ringer ett ställe klockan ett på natten en söndag, och de svarar, då kan du nog utgå från att de har öppet dygnet runt.



Vi pratade länge och väl om allt vi gjorde rätt med bandet (extremt mycket) och allt vi gjorde fel (nästan lika mycket).

Det är uppenbart att det är länge sedan vi alla marscherade till omslaget till His Hero Is Gones ”Fifteen counts of arson”. Nu har vi alla anammat en stabil FTW/we’re only gonna die from our own arrogance-attityd, utan hopp och utan framtid.

Jag minns vår första USA-turné när våra följeslagare Kill The Man Who Questions stannade och tankade på Shell. Och köpte Coca-Cola! Jag blev indignerad. Sångerskan Niki Long tittade på mig, drog ett bloss på ciggen, tog en klunk läsk, och sa ”that’s cool dude, we just toured with His Hero Is Gone and they only stopped at Shell”.



En av de vackraste bilder jag sett: André, Tegsbron, Umeå, dagsljus, klockan fyra på morgonen. Supersöndag!

Tack alla.

Soundtrack: Tidlös hardcorepunk signerad, Reagan Youth, Raw Power, Teen Idles, Indigesti och Minor Threat.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Otroligt fint skrivet. Att som medelålders kliva in i sitt ungdomsjag en liten stund-fucking love it!

Jonathan sa...

Mycket trevligt berättat! Pluspoäng för Bäddat för trubbel.