Sweden Rock Festival 2012: en odyssé i bilder, snyltande livsstil, besök hos verklighetens folk samt sociala medier

Crust as fuck existence (in picket fence suburbia countryside hell)

Det blev ett extremt intensivt besök på årets Sweden Rock. Tolv timmar på området, sedan till Kristianstad för fest, hotell och hemresa i ottan. Kanske det mest perfekta festivalbesök jag någonsin gjort. Intensivt och blixtkrigsartat, inget krångel eller tid för onödig musik.

Ultimat.

Ett av de största tacken någonsin till Klara, Ida, Jannicke, Mia och Mankan i Crucified Barbara för resa, dryck, logi och fantastiskt rolig och varmt sällskap. Aldrig har en man snyltat så mycket under fejkade premisser att rodda, aldrig har en man slitit så lite för lönen.

Än en gång: kudos.

Let’s go - några nedslag.



14.00: ankomst. Ika signerar böcker. Ihärdigaste fanet är en man vid namn Bengt som pratar mycket och länge om att han är en av x antal väldigt låga procent under sextiofem bast, som heter Bengt. Hela konversationen är en klassisk typsituation för Sweden Rock (sagt utan den minsta ironi eller elakhet).



18.30: Daniel serverar mat från Extreme Food. Han basar över en nyöppnad butik i Stockholm, Östgötagatan 66. Ett givet besök för de som vill ha stark tobak gnuggad på smaklökarna.



Extreme? Visst. Men too extreme? Nja. Den vegetariska maten – jamaicanskt marinerade tzayspett – är god och prisvärd, men inte en kärnvapenexplosion av kryddstyrka. Och som den gourmand jag är kan jag inte låta bli att notera att Ikas portion, bestående av mördade djur, är betydligt större i omfång.



19.15: gemenskap och förbrödring/systring i en Sweden Rockiansk standardpose. En av männen gillar att jaga och döda och vill prata om kalibern på mitt patronbälte. Som vegetarian upptäcker jag att jag är dåligt påläst om vad jag bär kring midjan. Dålig stil av mig.



19.50: en man med Refused-tatuering. Tror att han även hade ”Rather be dead” kring halsen.



20.00: Larna och Ika väntar på Sacred Reich. Under tiden berättar Larna om ett nytt album med Witchcraft, som tydligen inte ska vara alltför avlägset. Fan tro’t.



20.15: Magstarkt nog presenteras Sacred Reich av Anders Tengner. För de som känner till bandet, och minns min debatt om politik och metal med Tengner, blir ironin bråddjup. Så bottenlös att varken James Cameron eller Friedrich Nietzsche skulle våga blicka ned i den avgrunden.

”Vill ni ha amerikansk rock’n’roll?! Här är Sacred Reich!” fastar Tengner och det är så uppenbart att han inte har en aning om vad han presenterar för något. Unik idioti.



Sacred Reich i sig ser ut som en blandning av Poison Idea och methkokande statister i ”Frozen river”. Vilket jag inser är i princip samma sak. Men ändå. Kanske inte den mest skallskakande thrashåterföreningen, även om ”Death squad” alltid är ”Death squad”.



21.30: Backstage och pre-King Diamond-häng med Klara, Ika och delikatessbrickor (just utanför bild, se vartåt jag blickar). Lika utanför bild är King Diamond, som jag uppenbarligen glömmer att fotografera.

Gott så.

För även om det var en strålande konsert, vill jag helst glömma att Michael Poulsen från Volbeat fick gästsjunga på Mercyful Fates ”Come to the sabbath”. Det är en massaker på all rimlighet och jag skriker ”danksjävlar!" i högan sky.

Och jag vrålar ännu högre när Emil sms-hånar mig med ”äntligen en bra sångare på scen”.

Danskjävlar!

…då var Idas hemmasnickrade King Diamond-imitation betydligt bättre och mer underhållande. Och hon kunde inte en enda textrad.



00.15 (cirka). Jag väljer att se tio minuter Mötley Crüe. Det är de tio minuter när Tommy Lee spelar techno och hans trumset (förstärkt med en fastspänd kvinna) roterar i luften som en tombola på Gröna Lund.

Det är utan tvekan det löjligaste jag sett i hela mitt liv.

Vi bladar från festivalen kort därefter, till Kristianstad och efterfest på hotellrummet samt hos Linda, en rödhårig främling som vi möter på gatan utanför.

Ida vill nämligen stifta bekantskap med lokalbefolkningen, springer ut och haffar första bästa partygäng på väg ut från krogen.

Fånga dagen! Fånga festen!

”Hej! Får vi följa med på er efterfest?”, säger Ida.
”Självklart”, säger småbarnsmamman Linda utan tvekan, och tar med sig oss dryga ståkkholmsjävlar hem och bjuder på cider.

Vi hamnar på storslaget märklig småstadsfest i en (med nollåttamått mätt) gigantisk våning längs bargatan.

Okej, erkännes: jag biter mig i tungan för att inte ironisera kring Verklighetens folk, Kristianstad och vitrinskåp. Men sanningen är att vi hade supertrevligt. Hur ofta händer det här i Stockholm på samma gemytliga, gästfria sätt? Aldrig. Kristianstad är en vinnis!



10.00. Dagen efter väcks jag i mitt rum prick klockan tio av att turnéledaren ringer och säger att avfärden går prick klockan tio. På trettio sekunder tänker jag snabbt och hinner dra ihop den här skapelsen med äggröra, vita bönor i tomatsås, ost och ketchup. Ida bevittnar eländet med avsmak.



14.00. Jag betalar för mig genom att hålla en kurs i sociala medier för band och bihang. Tre twitterkonton skapas under resan: @Basismen, @DonKrim samt @nickiwkd. @Apklara och @MiaColdheart finns redan sedan tidigare, men de ökar intensiteten efter min presentation av Twitters välsignelse.

Det känns som att jag bidragit till att göra världen liiite sämre.

My work here is done.

Soundtrack: ”Made in Japan” på vit tolvtumsvinyl, av och med Mob 47, Skizophrenia! samt Desperat.