fredagen den 8:e juni 2012

Ett meta-patriarkat i högklackat: ”I don’t dig being the person I am”



Imorgon beger jag mig till Sweden Rock Festival. Idag läser jag min vän Lisa ta ett stenhårt intellektuellt och filosofiskt grepp på den kultur som hyllas, och råder, på just Sweden Rock Festival. Hon vet lite och inget om heavy fucking metal, men skriver ändå smartare och mer insiktsfullt än i princip alla så kallade hårdrocksjournalister i landet.

Ni läser hennes text på internet – här. Varning för Sartre.

Själv tänker jag på hur orimligt stor del av mitt liv jag lagt på att försöka vara Chris Holmes, ett korrupt jävla supsvin till dekadensoffer. Jag minns när ”The dirt” släpptes för ett decennium sedan. Numera skäms jag över hur stort intryck svineriet gjorde på mig då, hur fruktansvärt häftig jag tyckte denna narkotikanihilism utan syfte var.

Brudarna? Blaha-blaha. Det var förintelsen jag ville åt.

Så jag gav mig ut på en två veckor lång Skandinavienturné och försökte leva som ”The dirt”. Spelade två set per kväll med två olika band och söp som en gris. Jag vet inte hur ni ser på saken, men det är extremt inte rock’n’roll lifestyle att stå i Linköpings centrum en tisdag och vänta på att Systembolaget ska öppna så att du kan köpa två helrör vodka.

Speciellt när det är du själv och inte ett skivbolag som betalar notan.

En natt i Borås (!) på kulturhuset (!!) Rockborgen (!!!) stängde jag av min mentala status på scen efter ett sexpack Budweiser och två flaskor Kir, slängde basen med full kraft in i en vägg och kröp ihop i ett hörn.

Min mamma var inte där och såg på.

Chris Holmes I ain’t.

Soundtrack: Skivorna på bilden, av och med Astra samt Horisont.

2 kommentarer:

m sa...

Astra. Smakfullt.

dan sa...

var detta under samma tid som du i cum (CUM!) typ "fick stånd" av någon märilyn manson-skiva och blev kåt på dead moon-konsert?