Att vaska vinyl

Vännen Axel påminner om att Umeå Hardcore-sidan fortfarande, likt ett spökskepp, flyter omkring på internet. Passagen.se FTW! När ni skräckslaget seglat förbi fotot på Inge och Mortiis, klicka på bilden i vänsterspalt för en tidsmaskin av mingel och minigolf.

På bilden ovan syns jag till höger, med ett svart innerkonvolut över huvudet. Helt klart före min tid – jag ser ut som en medlem i det australiska, astrala och abstrakta skräckbandet Portal.

Jag låter mannen i vitt till vänster om mig – det vill säga Jakob, a.k.a. Judge Death Noise – redogöra för den där kvällen på Hamnmagasinet. Texten är, via bulvaner, stulen från Facebook.

”Fan vad coola! Jag väljer att fokusera på death noise-texten på mitt konvolut snarare än russelteen. Vill förövrigt minnas att det här var en kväll vi i någon märklig form av punkvaskande använde 138:as vinyler som frisbees att kasta i älven. En grupp gästande spelningsbesökare från nått främmande land blev helt chockade över denna dekandens och sprang förtvivlat omkring som tokar för att hindra oss från vårt överflödsmanér. De kunde ju ta med sig skivorna istället, och faktiskt lyssna på. Men vi bara fortsatte kasta, och kasta, och kasta.... Klassiker.”

Rätt åt mig om det visar sig att skivan Jakob har på huvudet numera är supersvår och betingar ett pris kring hundra dollar. Tji fick vi.

Bonusinfo 1: Den här konsertern slutade med efterfest hemma hos mig. Vi drack kinesiskt risbrännvin ur sportflaska. Obskyyyrt. Amerikanarna satt chockade i soffan och fotograferade. Medlemmar ur det norska bandet gick till sovstället, däckade, kissade på sig.

Bonusinfo 2: Den här konserten slutade med att jag och Cornelia blev ihop. Efter att jag fallit i ett hål i marken.

Bonusinfo 3: Havoc Records kör brandrea – här. T-shirts, singlar och lp:s med bland annat mitt gamla band slumpas bort för en spottstyver. Dollarn är just nu lägre än kämparglöden inom det socialdemokratiska partiet, slå till! Som hittat!

The race for the amazing, hard core

Via klotter på ett ryskt hustak, skrivs jag och Umeå Hardcore in i amerikansk tv-historia. Börja vid 3.40 och titta i en minut.



Två band värda en Myspaceminut:
Aggrenation (Göteborg).
Livet Som Insats (Falun).

Homeschooling FTW

Jag skulle jättejättejättejättejättegärna, alltså be-fucking-yond jättegärna, vilja veta varför någon vid sina sinnens fulla bruk spelar Sean Banan på en musiklektion. Den obscena sexistvinkeln bleknar i jämförelse med den mentala våldtäkt som utförs på alla barn med rimlig musiksmak. Tysk hårdporr på skoltid är att föredra.

Helt klart inte lämpligt lärarmaterial. Foten direkt.

Härnäst: Markoolio och Håkan Hemlin lär ut orientering inför friluftsdagarna via sin hit ”Vilse i skogen”.

”You are such a stupid person/Ignorant and corrupt/How dare you expect me to be/An accomplice in your lot/How dare you/Who are you/I hate you”

”Is my face orange enough/For you to make me a star?”

Cornelia är ett stort fan av Silvio ”Apelsinnunan” Berlusconi. Hans förehavanden diskuteras ofta vid middagsbordet. Han är rolig, den lille gynnaren.

Samtidigt är vi båda oerhört tacksamma att vi inte bor i Italien. Landet verkar på alla plan vara en nation i fritt fall: medialt, kulturellt, ekonomiskt, jämställdhetsmäsigt, kriminellt och, inte minst, när det gäller sopor.

Pajasen Berlusconi är så korrupt, att varje por osar av den frätande odör som frodas bland de stängda dörrarnas smutsiga mutavtal. Saker avslöjas, han viftar irriterat bort anklagelserna och stiftar lite nya lagar, som gör honom onåbar.

Samma sak när det gäller kvinnorna. Han åker gång på gång dit med sina fingrar i den vaginalt prostituerade syltburken, och gång på gång viftar han irriterat bort saken.

Och ändå får han fortsatt förtroende att styra landet. Varför? Vad är det som gör att italienare premierar gubbsjuk sexism, korruption och horbockeri? Jag skrattar åt varje ny åktur på Berlusconikarusellen, men det är för att jag slipper bo i det land som håller på att förvandlas från Europas stövel, till Europas mentala lådbil.

Så – varför?

I dagens DN finns en mycket intressant artikel, som skänker förståelse och insyn i Berlusconiblubbandet. Ni hittar den här. Missa inte att läsa kommentarerna som gör gällande att den orädde ledaren är ett missförstått geni. Ett geni! Låt honom ligga med småflickor. Det kan vi unna honom.

När ni ändå är inne på ämnet, klicka er vidare hit och läs Annette Kullenbergs obegripliga inlägg i debatten. Ett och ett halvt år gammal, står krönikan fortfarande ohotad som en av de mest förvirrande svenska texterna den här sidan Newsmill.

Poängen är oklar. Språket ett rättshaveri i lingvistik. Men jag tror att Annette Kullenberg menar att svenskar inte kan förstå Berlusconi, då italienare till skillnad mot svenskar är livsnjutare.

De gillar att knulla. Vi gör det inte. Hepp.

”Morfar Berlusconi. Han finns också. Om ni tänkt på saken.”

Hipsters of Hades (into oblivion)

”You suffer/But why?”

Födelsedagskalas hos Hipster-Kristofer. Ett vältrande i knivsäkra västar från Comme des Garçons, inomhusrökning (på mitt initiativ), bloggande Rodeo-kids, litterära referenser, popkulturella referenser, mediala referenser, anala referenser, sotarmössor, familjen Ledins swingersleverne, bootcutvoyeurism samt bubbel, bubbel, bubbel.

”It was the best of times” etcetera.


Eklektiskt livsnjutande på ett kaffebord.


Olivia Obliteration granskar presenten: ”Pax att vara ’Grand Master of Babes and Mayhem’. Nej vänta, ’Hades’ står det visst.” Sedan visar det sig att födelsedagsbarnet inte har vinylspelare. Ett episkt misslyckande. För honom.

The municipal waste: ”Blond hair, blue eyes, a fine new aryan/Supremacy’s the white man’s burden”

”Ge oss makt att knacka bög. Och att skräpa ner.”

Drygt två månader har gått sedan valet. Så här ser det ut i det av kristen propaganda besudlade Hägersten:



Nolltolerans gäller för affischering i Stockholm, ett förbud som slår hårt mot mer obskyra kulturutövare. Bannbullan gäller dock inte för politiska partier och cirkusar. Sysslar du med clownerier och/eller djurplågeri, är det alltså fullt tillåtet att tapetsera staden, och sedan lämna kadavren att sakta ruttna bort när jippot passerat.

Valaffischer: presenten som bara fortsätter att ge.

Detsamma gäller Dan Parks senaste konstverk Parliament Princess. Installationen bara fortsätter att leverera. Idag märker jag till exempel att min browser rackar upp en liten prinsesskrona i menyraden när jag surfar in på adressen. Gulligt!

Dan Park väljer även att idag dra in en existerande person i sitt hittepåprojekt Parliament Princess – fjortonåriga superbloggerskan Paow. Hon citeras med de tänkvärda raderna ”däremot så gillar jag nog Jimmie åkesson som person, för att han kämpar för det HAN tycker är rätt! Och det mina bloggläsare, det är värt att beundras!”.

Precis som:
David Koresh.
Jim Jones.
Charles Manson.
Billy Butt.
Mullah Omar.
Kim Il Sung.
Tito Beltrán.
Saddam Hussein.
Hans Scheike.
Ayatollah Khomeini.
Bert Karlsson.
Prick varenda israelisk bosättare.
Prick varenda ”Idol”-deltagare.
Prick varenda NAMBLA-medlem.
Etcetera. Etcetera. Etcetera.

Paow är en blankpolerad galjonsfigur för det svenska skolsystemets totala sammanbrott. Hon är även dina barns främsta idol. Fira.

För oss uttolkare av orimlighetens undergångsosande järtecken, är detta sannerligen en ljuv tid att leva. Fira!

Soundtrack: Krig I Hudik ”2” 7”. Omslag från 90-talet. Musik från 70/80-talet. Pärla.

Vänligen notera att jag kan kollra bort ett tonårigt mentalt naziframfall, utan att frambesvärja Godwins lag. Det, om något, är värt att beundra.

”Flowers grow best on top of mass graves/Come and see the beauty of inhumanity”

Ett litet filmtips för lördagsmyset eller morgondagens söndagsbrunch/ångest. Så här ser den ut:



Och så här låter 00-talets adaption:

”I looked, and behold a pale horse and his name that sat on him was Death, and Teppanyakihäll followed with him”

DN gör en modig journliastisk satsning för överkonsumtion, lyxångest, skuldfällor och påskyndandet av jordens undergång. Jo du, Susanne Hobohm, det krävdes nog stake. För att inte tala om totala dövöron inför hela Teppanyakihäll Gate. Lifestyle apocalypse FTW!

Övrigt i branschen: Journalistkollegor, lystring! Undvik Spearhead Production och deras tidningar Apértif, Aktuell Säkerhet, Taxi Idag, Dagens Sekreterare, Vin & Bar Journalen samt Bergsmannen. Läs här varför.

Tvinga bort avskummen från marknaden.

Soundtrack: ”In putrescence”, Stench. Ute på vinyl nu.

You are not the boss of me

Look into the eyes… of madness!

Cornelia: Lyssnar du på Bruce Springsteen?
Jag: Jo.
Cornelia: Ja, du gör ju det vart tredje år.
Jag: Ja, jag vet. Försöker fortfarande förstå grejen. Plus att vinylerna är reabacksutfyllnad så det kostar inget att försöka.
Cornelia: Fattar du då?
Jag: Nej. Fortfarande absolut ingenting. Absolut ingen-jävla-ting. Vilken nolla. Vilken inkompetent jävla nolla. En bra låt. En! Lätt världens genom tiderna mest överskattade artist. Det är han och Wagner i samma mentala lådbil.
Cornelia: Oookeeej…

Efter det gråtmilda arenapekoralet blir jag tvungen att lyssna på Spazztic Blurrs ”Bedrock blurr”-demo från 1986. I renande syfte.

Jag är trettiotre år gammal. Jag skrattar fortfarande utombords åt ”He not at home me Marco”. Jag gör hellre det än lyssnar på Bruce Springsteen. Jag bejakar barnet inom mig. Jag bejakar inte gubbrunkaren inom mig. Fuck jävla off, runkgubbe.

First daze here too…

Min vän Karina ser ni längst till höger här ovan. Hon bor i Norge. Hon är inte hardcore. Dock har hon koll på metal. För er som själva inte har så bra koll, men känner att ni fått blodad tand på grund av de namn som blixtrar förbi här, kan det vara värt att kolla in hennes nystartade musikblogg. Ni hittar den här. Hon har gjort tio inlägg på två dagar.

Ah, ungdomens energi. Kudos

Dan Park från Umeå, a.k.a. Knarkar-Dan, a.k.a. Nazi-Dan, slår till igen vol. 2

Dan Park hör av sig till I Just Can’t Hate Enough. Han meddelar att han sparkat igång sin senaste installation. Det är ett löpande, ständigt uppdaterat verk på internet, kallat Parliament Princess. Här är programförklaringen, en företeelse som är sällsynt i Parks konst.

I övrigt får någon väldigt gärna förklara den illsinnade poängen bakom affischen nedan, då jag är dålig på både konst och antisemitism. I mina ögon ser det ut som en trio vitmålade Barack Obamas som håller på att stjäla Auschwitz-skylten. Korrekt?

Ligger hatbrottet i antydningen att det är judar som regiserat den Australiska popgruppen Men At Work, och att de därför förtjänar att hamna i läger? Eller är det Hank von Helvete-liknande insinuationer att Men At Work ligger bakom förintelsen, och att det bör hända igen?

Eller är det en varning att den judiska församlingen ska ta sig i akt, annars går de under ”Down under”?

Eller är det så att allt avbildande av Auschwitz-entrén per definition innebär antisemitism, ungefär som att allt avbildande av Muhammed per definition är blasfemi? Nej, vänta. Det är konst och yttrandefrihet.

My bad.

Soundtrack: ”Surfin’ jew”, Adrenaline Overdose.

Dan Park från Umeå, a.k.a. Knarkar-Dan, a.k.a. Nazi-Dan, slår till igen

”Utanför synagogan i Rosengård i Malmö har någon satt upp en antisemitisk affisch.”

I dagens DN är Dan Park en simpel antisemit. Enligt Wikipedia är han en gatukonstnär som sysslar med ”Banksyinspirerade konstverk”.

Själv minns jag honom som lodisen som satt på Max i Umeå och orerade om specialeffekterna i ”Outbreak” och att kaffe är godare än epoxy (referens – här). Han gillade Hitler och Malcolm X och hade båda på lägenhetsväggen, samtidigt.

Sedan hakade han upp sig på uniformslagen. Det gick som det gick, och sorteras under "Nobody knows what it means, but it's provocative”.

Fundering 1: Är Dan Park, a.k.a. Dan Appelblad, den mest polisanmälda konstnären i Sveriges historia? Kan vara så.

Fundering 2: Undrar om DN Kultur vet hur man gogglar?

Soundtrack: ”Run if you can” samt ”Burning”, Accept.

Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten, epilog och summering

”This could be anywhere/This could be everywhere/This could be anywhere/This could be everywhere/Anywhere/Everywhere/I hope I’m gone before it explodes”



Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten vol 1
Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten vol 2
Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten vol 3

Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten vol. 3

Verklighetens orimliga existens firar triumf på triumf. Igår var det extra tungt. Tredje gången gillt.

* ”Debatt” om exploitationsåpan ”Ung och bortskämd”. Den ytterst kompetenta Belinda Olsson tvingas ta i ett farsartat ämne. För istället för att debattera varför SVT väljer att hänsynslöst utnyttja känslomässiga människokarikatyrer, handlar det om ett fåtal extremfall av totalhavererad barnuppfostran och stympade intellekt.

En tragikomisk uppvisning av verkligheten 2010.

Det är lätt att håna en vuxen kvinna som besitter ett barns mentala status. Hon sitter hemma i sitt rosa flickrum, tejpar upp rosafärgade hjärtan med felstavade motivationfloskler (”var posetiv!”) och säger att hon aldrig behöver lära sig att ta hand om sig själv, då hon alltid ska ha hemhjälp. Hon ska blir rik och känd. Direkt. Sedan kommer mamma och öppnar puderdosan, då dotterns naglar är för långa.

Det är lätt, men fult, att håna henne.

Det är lika lätt att längta efter gamla Sveriges tvångssterilisering. Den skulle kunna göra comeback, bara vi finkalibrerar den en smula. ”Planerar du att åka hem till din tjugofemåring och tvätta, diska, laga mat och städa? Jaså, det gör du? Nej, då blir det inget, vi ska inte ha mer tut-tut-folk i Sverige.” Snipp snipp.

Det är lätt, men vidrigt, att förorda tvångssterilisering.

Men lättast av allt, tillika den mest socialt accepterade reaktionen, är att vakna skrikandes mitt i natten. Begrunda: Om tio år har de här spillrorna själva familj och barn. Då jävlar blir det åka av i lådbilen.

Soundtrack: ”Shout at the devil” med Mötley Crüe eftersom jag inser att jag inte äger något med spanska Invasion. Jag trodde jag gjorde det. Borde jag äga något med dem?

Alla vill vi vara knugens kuk (och kanske i varje besökt land, skaka en diktators hand)

Ann Heberlein skriver i dagens DN om att boken ”Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken” förvandlat kungen till ett skyddsklassat sagoväsen, och att han knuffat bort pandan från posten som den mest älskade av alla utrotningshotade arter. Beskrivningarna av vår regents bravader som häradsbetäckare har gjort att alla älskar kungen, även ”hårdföra republikaner”. Heberlein skriver:

”Att anklagelserna så snabbt förbyts i medkännande får mig att misstänka att Sverige inte bara präglas av hedersmoral utan också av machoideal. Varför bråka när kungen bara gjorde det som vilken man som helst skulle göra, om de bara fick chansen?”

Kan det vara därför? I vårt nya Sverige, där jantelagen fått halsen avskuren och alla är entreprenööörer, ger vi numera tummen upp till de som tar för sig, roffar åt sig, glafsar i sig utan behärskning. Har du chans att beställa in lite kaffeflickor – gör det! Vi är inte avundsjuka. Vi skulle göra exakt samma sak. Kör, bara kör Carl!

Samma sympatier hos massan fick kungen då han åkte till sultanatet Brunei. Han tyckte envåldshärskaren var en hedersknyffel, och svenska folket tyckte i sin tur att Carl var en hedersknyffel. Trots att han besökte en diktator.

Mona Sahlins amatörmässiga minififflande och buskiskorrupta kontokort glöms aldrig. Det är odödligt. Men att vår mest kända socialbidragstagare behandlar människor som hämtpizza och kramar diktaturer, det trycker vi så hårt ”gilla” på att Facebook överbelastas.

Med Sverige, ut ur tiden.

Själv skulle jag gärna se återinförandet av såväl jantelag som rojalistisk ättestupa, så att vi kan bli kvitt monarkin en gång för alla.

Soundtrack: ”Monuments to thieves”, His Hero Is Gone.