Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot verkligheten vol. 3

Verklighetens orimliga existens firar triumf på triumf. Igår var det extra tungt. Tredje gången gillt.

* ”Debatt” om exploitationsåpan ”Ung och bortskämd”. Den ytterst kompetenta Belinda Olsson tvingas ta i ett farsartat ämne. För istället för att debattera varför SVT väljer att hänsynslöst utnyttja känslomässiga människokarikatyrer, handlar det om ett fåtal extremfall av totalhavererad barnuppfostran och stympade intellekt.

En tragikomisk uppvisning av verkligheten 2010.

Det är lätt att håna en vuxen kvinna som besitter ett barns mentala status. Hon sitter hemma i sitt rosa flickrum, tejpar upp rosafärgade hjärtan med felstavade motivationfloskler (”var posetiv!”) och säger att hon aldrig behöver lära sig att ta hand om sig själv, då hon alltid ska ha hemhjälp. Hon ska blir rik och känd. Direkt. Sedan kommer mamma och öppnar puderdosan, då dotterns naglar är för långa.

Det är lätt, men fult, att håna henne.

Det är lika lätt att längta efter gamla Sveriges tvångssterilisering. Den skulle kunna göra comeback, bara vi finkalibrerar den en smula. ”Planerar du att åka hem till din tjugofemåring och tvätta, diska, laga mat och städa? Jaså, det gör du? Nej, då blir det inget, vi ska inte ha mer tut-tut-folk i Sverige.” Snipp snipp.

Det är lätt, men vidrigt, att förorda tvångssterilisering.

Men lättast av allt, tillika den mest socialt accepterade reaktionen, är att vakna skrikandes mitt i natten. Begrunda: Om tio år har de här spillrorna själva familj och barn. Då jävlar blir det åka av i lådbilen.

Soundtrack: ”Shout at the devil” med Mötley Crüe eftersom jag inser att jag inte äger något med spanska Invasion. Jag trodde jag gjorde det. Borde jag äga något med dem?