söndagen den 28:e november 2010

”A blistering light/A burning heat and the end is here/This is the judgement day/Stricken by fear a helpless child/Kneels besides her maimed mother”

En kväll i det totalitära fredagsmysets regi påtvingar mig flertalet uppenbarelser. Ingen av dem är särskilt gemytliga.

1. Jag ser ”På spåret” för första gången i mitt liv. Det får mig att vilja slå ut tänderna på samtliga medverkande, programledarna och publiken. Kanske även på mig själv. En vän påpekar: ”Du är långt ifrån ensam. Det är en tragedi att man förväntas bry sig.”

2. Med #1 i bakhuvudet bör vi alla fråga oss följande: Hur i helvete kan Moneybrother ha en karriär som något annat än pisspojke? Går det att ställa någon till svars via en snabb skådeprocess, eller är vi alla skyldiga?

3. ”Skavlan”. Gubbig runkfest med licens att inte kunna intervjua sig ut ur en blöt papperspåse.

3. I Ryssland har president Dmitrij Medvedev dragit igång en kampanj för att belysa Josef Stalins monsterism och illdåd. Här i västvärlden går vi åt andra hållet, och omfamnar forna förbrytare. Så - hur kan Take That nu, 2010, anses utgöra en vital och epokavgörande del av musikhistorien? Vem sov på sitt vaktpass och släppte in pojkbandspinan i det musikjournalistiska finrummet? Äter vi inte redan tillräckligt med spya, utan att behöva steka upp gårdagens kolera?


Tack och lov bjöd lördagen på antimys och födelsedagsfest hos Tant Stina.


”Fastkedjad i fredagsmyset/Fast i systemets trivselhjul/Ett liv i frihet/I botten av ett cocktailglas/Jag orkar fan inte mer/Inget e värt ett skit”

I övrigt innehöll helgen massor av sms. Först förklarade Parne sin kärlek till Ralf i Mustasch gång på gång på gång. Creepy. Sedan hörde en blivande Afghanistan-korrespondent av sig och undrade om jag ville ha ett prisindex på heroin, burkor och AK-47:or. Det sa jag att jag ville, varpå vi skämtade om ”En talibans guide till att slå sin kvinna” - ”A Kabul Times bestseller”. Efter det tog karma hämnd och krossade min datamaskin. Väl rutet, karma.

Inga kommentarer: