Varje gång jag läser Nöjesguiden vill jag förinta mänskligheten. Redaktionens kombination av tomhet, trycksvärta och papper ger mig känslan av att allt går att lösa om vi bara tar varandras händer, sjunger ”We shall overcome”, sveper en stark kopp svart kaffe och sedan napalmbombar hela världen.
The kids are alright?
The kids ain’t alrigh.
The kids crave an ICBM between the eyes.
The kids need a firestorm to purify.
Nöjesguiden får mig att vilja vara doktor Doom. Nöjesguiden får mig att längta efter doktor Strangelove-scenarion. Nöjesguiden får mig att telegrafera redaktionsmedlemmarnas hemadresser till doktor Kevorkian. Kort sagt: Nöjesguiden fyller mig med så mycket avsmak och hat att jag behöver uppsöka läkarvård.
Så nås jag, via min vän Johan, av budskapet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund anordnar ett poesimöte här i Stockholm. De lackar för att årets poesifestival dissar deras svenskhets.
Det gör mig lugnare. Får mig att må mindre illa. Orimlighetsbalansen är återställd då SDU uppför sig exakt som förväntat, medan Nöjesguiden alltid tar mig på sängen genom att uppföra sig som tio liter hundbajs i en femliterspåse.
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna. I Sverige har vi en oerhörd kulturell bredd, inte minst inom poesi och detta måste vi sprida och låta vara levande till nästkommande generationer. Därför vill Sverigedemokratisk Ungdom verka för att stärka den svenska kulturen och öka stödet till sådana yttringar som värnar svensk identitet. Vår egen kultur är det starkaste bidrag vi kan lämna till hela världens mångfald!
Med anledning av detta kommer SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) att hålla ett torgmöte intill Kungliga Dramatiska Teatern där årets Poesifestival äger rum. Som ett svar på poesifestivalens avståndstagande mot oss som parti kommer vi läsa upp klassiska svenska verk, samt hålla tal om den självförnekande kulturelit som allt för länge har tillåtits att sätta agendan för svensk kultur.”
Jag vet inte vilka jag föraktar mer – Nöjesguiden eller SDU. Jag vet inte om det ena ger det andra, eller om vi helt enkelt får de tidningar och partier vi förtjänar. Dock vet jag med allra största säkerhet att jag älskar det självförnekande som jag, i egenskap av trve kulturelit på vänsterflanken, ägnar mig åt. Det är ärorik bortom alla gränser.
För när vår svenska kultur och identitet tydligen bygger på Åsa-Nisse, Eddie Meduza och Cornelis Vreeswijk, då kan hela skiten få brinna.
Bring the napalm – låt flammorna slicka skyn!
Rimligare poesi än Nöjesguiden och SDU sammanlagt. Den dödstobaken kan du stoppa i din pipa och fjutta på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar