Desperate housewives, desperate hours

Hemmafru och husmoder – vilket jävla skitliv.

Efter lite mer än tre månader som heltidspappa är jag redo att röka crack. Inte på grund av fadersrollen, där rullar det på utmärkt. Olivia Obliteration är lättsam och lättskött på ett sätt som få personer kring femton månaders ålder är.

Vi har kommit varandra otroligt nära. Jag kan alla drag i hennes personlighet och vi har en fantastisk relation som jag inte trodde var möjlig att etablera med en individ som bär blöjor dygnet runt.

Min kärlek och hängivelse till henne är outsinlig.

Nej, det som krossar mig är det som med den moderna livspusselterminologin kallas för markservice.

Smådiska, fylla diskmaskinen, tömma diskmaskinen, sortera tvätt, hänga tvätt, bädda, dammsuga, skura, småplocka mjukisdjur och leksaker non-stop, laga mat, fixa fika, handla. Kort sagt: det helvete på jorden som utgör varje hemmafrus dagliga rutin. Jag förstår att methamfetamin sprider sig likt en löpeld bland USA:s fotbollsmorsor.

Ge mig en langare, nu.

I vanliga fall är jag och Cornelia hyfsat bra på dela upp dödssysslorna. Hon handlar oftare, jag grovstädar mer regelbundet – det går ungefär jämnt ut. Då och då bråkar vi för att en av oss tycker att den andra är en latoxe, men vi når sällan harmageddonnivå på tjabblet.

Nu när jag är föräldraledig faller det sig naturligt att jag gör i princip allt, precis som Cornelia gjorde när hon var hemma. Att dela upp sysslorna och hantera femtio procent av dem är tristess deluxe nog. Dock är det hanterbar leda. Att göra allt varje dag är rena sotdöden.

Att vi män fått kvinnorna att göra det här i alla årtusenden – helt obetalt! – är den största blåsningen i mänsklighetens historia.

Kudos till sol och vårandet, patriarkatet.


”Nooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!”

Fortsättning följer.