Gävle, 1989. Järnridåns totala kollaps står kring hörnet. Det kalla kriget går mot sitt slut. Men min blivande fru vill inte lyssna på det örat. Hon plockar stolt upp vapen och väntar in ryssen:
Cornelia: Det bästa med åttiotalet var att inga vuxna brydde sig om att en åttaåring hanterade ett automatvapen. Och att man alltid hade snowjoggings.
Här är bilden modifierad och inkorporerad i ett stycke råpunkestetik av klassiskt snitt. Klicka på bilden och testa om du kan hitta Cornelia!
Originalet hittar du på D-takt & råpunk.
söndag 21 november 2010
”Men det gör detsamma/För hon är min soldat/Någonstans i Sverige”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
så väl moderater som miljöpartister ställer sig med insmorda rumpor i riktning mot ryssen. annat var det förr när till o med små barn beväpnades. totalförsvar kallas det!
Hitta Hugo råpunk edition var fan inte lätt...
Hon står ju i mitten med dödskalle och allt., men hallå hur gammal är hon egentligen? Åtta år på 80-talet? Är man trettio år då eller? Annars är det orimligt
Entess: Ja, precis. Hon är snart 30 år gammal. Hon är inte en barnbrud.
Det var tider,innan innebandyförsvaret och wi-fikrig.
Bistra män som under tystnad skidrar i snötyngd granskog för att stoppa stormakt röd.
Mina yngre vänner förstår inte detta,hur det var att växa upp i skräck med kriget ständigt närvarande("tavelförsäljare" var ständiga gäster hemma hos oss) BOMBEN kunde falla när som helst.
Visste ni...
att en student vid försvarshögskolan skrev en uppsats om Sovjetunionens sammanbrott-den blev underkänd. Ett år senare var sammanbrottet ett faktum.
Dahlberg: Jag är född 1977, men märkligt nog minns JAG allt det du snackar om. Jag minns rädsla för Sovjets kärnvapen, och beundran för Reagans dito. Undrar hur mkt det påverkat mitt vuxna intresse för subkulturellt leverne?
Skicka en kommentar