Hellre Jimmie Åkesson på Nobelbalen, än ett par blåblodiga syltfingrar i analen

En irriterande tanke över skurhinken, medan det annalkande snökaoset tilltar i styrka utanför fönstret:

Alla dessa människor som rasar mot Sverigedemokraterna för att de gör skilnad på folk och folk. Alla dessa biskopar och prelater som myndigt slår sig för brösten och basunerar ut meningslöst kukförlängande pr-floskler om ”människans lika värde”. Alla politiker som gör tummen upp till tröjsloganen ”alla olika, alla lika”.

Var är de när monarkin diskuteras?

Sverige har ett system som på papper slår fast att vissa släktband är liiite bättre, liiite finare, liiite mer värda. Vissa människor föds helt enkelt som mer värdefulla individer, och det går att bevisa genom att tyda släktträdens snåriga rötter. Deras blod betingar ett högre literpris på den öppna marknaden.

Vad är väl en turk i Tensta, mot en sessa på skattefinansierat after ski i Saint Tropez? Absolut inte vatten värd.

Det är skillnad på folk och folk, det kan SD och monarkins försvarare high-fiva på så att det dundrar likt åska på landets debattsidor. Så har det alltid varit, så ska det alltid vara. Punkt slut.

Och det tycker en majoritet av svenska folket, våra folkvalda politiker och, inte minst, kyrkan är helt okej. Det är nobelt, hedervärt, då det bevisar att vi i Svea Rike minsann har traaaditioooner och aaanooor. Top notch.

Att anor och traditioner i kungahusens fall bara är omskrivningar för ”sekel av inavel”, viftas irriterat bort av alla rojalister.

Jag ser hellre Jimmie Åkesson som statsminister, ledande en majoritetsregering för SD:s räkning, än att kungahuset består.

Regeringen kan vi – du, jag – i alla fall rösta bort. Kungen kan vi uppenbarligen inte göra något åt utan att ta till sprängmedel.

Ah, Frankrike 1789 – var är du när vi behöver dig som mest?

Soundtrack: ”Technical ecstasy”, Black Sabbath.


En rojalist träffar en Sverigedemokrat. Ljuv musik uppstår.