Tribals: det nya svarta för 2009

Ett motiv jag delar med Fred Durst, en bikertribal och ett Neurosis/krishna-verk.

Igår när jag avnjöt en still öl i goda vänners sällskap pratade jag tatueringar. Detta är något som jag i normala fall avskyr. Jag må ha hela överkroppen täckt, men jag är helt ointresserad av att snacka om det. Mässor, tidningar, hänga på studios, ha t-shirts med ”sin” tatuerares logga – nej tack. Denna subkultur lämnar mig helt kall. Jag älskar att skaffa nya verk på min hud, men jag viftar irriterat bort allt som existerar kring just själv skapandet.
Tyvärr är Sveriges uteliv fyllt med främlingar som inget hellre vill än diskutera just detta. ”Vem gör dina grejer?” följs alltid av ”min nästa tatuering ska vara en sjöjungfru med en diskborste i röven” eller ”fatta vad ont den här gjorde”. Såvida du inte är en av mina vänner eller polare, så skiter jag väl i dig och dina planer. Jag skiter i dina flames, dina oldschoolgaddningar och dina perfekta karpar. Låt mig vara! Och "Miami ink"? Don't even get me started on that one.
Hur som helst: igår så pratade jag trots allt om just tatueringar med en man vid namn Mr. Dread. Jag tror han jobbar på en studio dit hufvudstadens samlade hardcore/kängelit går. Vi diskuterade att alla numera har helt perfekta helarmsgaddningar. 18-åringar langar upp en ren arm, 15 000kr och går därifrån med en helgjuten jappesleeve. Sedan börjar de spela i typ Sonic Syndicate eller liknande Carlings-band. Eller 30-plusare som skaffar sin första tatuering och det blir hela amen på en gång. Sedan manglar de grindcore. Jag och Mr. Dread, eftersom vi båda har en del enormt kackiga grejer, enades om att detta är sinnessjukt ocoolt. Som Pelle eller Erik i Nifelheim sa en gång: ”man ska skaffa så många tatueringar som möjligt så tidigt som möjligt så man ser rå ut så länge som möjligt”. Nu har de i och för sig bara typ 2 stycken var, men ni fattar poängen.
Dadde visade upp sin biomechfitta, jag berättade om när jag som 17-åring gick in hos en sunkig bikergaddare och pekade ut en tribal på väggen, och Mr. Dread visade upp sin rygg. Den ryggen, kära fiender, var inte att leka med. Jag ville ta kort men han fick något skräckslaget i blicken och drog snabbt ned tröjan. Halva hans baksida täcks av Sisters of Mercys logga omgärdad av, vad han kallade, en turktribal. Helvete vad fult, samtidigt som det inför 2009 ändå känns mer rätt och intressant än den där superperfekta japanska halv- eller helarmen.