Sms:a chaos, sms:a doom doom doom

Viktor rapporterar från Chaos in Tejas:
”är på en båtfest och judgement och annihilation time ska spela på däck i 30 graders sol (smiley med solglasögon) kram kram”

Björn, a.k.a. General Doom, rapporterar från natten:
”Snyft. Har just vaknat efter en svår mardröm. Stod och väntade på att sludgedoombandet Sourvein skulle börja spela i en ruff industrilokal på en liten svensk festival någonstans. Sourvein är festivalens överlägset hårdaste akt. Hade precis genomlidit nåt hemskt tjejpunkband med pianisten/sångerskan Frida Hyvänän på trummor. Nu stod Sourvein på scen, plockade med instrumenten och hörde efter att ljudet fungerade. Förväntan på topp. Till sist är bandet redo. Gitarristen lutar sig mot micken och säger ”Sabbath” samtidigt som de drar igång. Då, utan förvarning, försvinner publiken likt kackerlackor, övernaturligt fort. På några få sekunder är lokalen helt tom på folk och jag står ensam kvar. Bandet slutar spela och går av scenen innan de ens har kommit igång. Vaknar med ett ryck och kallsvettig panna. Hur tolkar man detta?”

Jag vet inte vad som är mer deprimerande. Att en av mina vänner är på Chaos in Tejas och jag är det inte, eller att en annan av mina vänner håller på att bli doomgalen.