”Tyst! Jag ser på Neurosis!"

Att skriva ut ljudfiler med intervjuer är topp 3 tråkigaste och sämsta med mitt yrke. Det tar mig eoner av tid att knäcka 37:21 minuter av Scott ”Wino” Weinrich och Scott Kelly snackandes om Shrinebuilder. Just nu pratar Kelly om solokonserten han gjort kvällen innan intervjun, då någon häcklat honom eftersom han bett publiken att inte prata samtidigt som han framför sina spröda, akustiska gubbvisor. Weinrich, topp 3 mest intensiva och skrämmande pensionär jag någonsin intervjuat, säger att om han hade varit där, hade han ”yanked that motherfucker out of there by his scrawny motherfucking ass so fucking fast you wouldn’t fucking believe it”. Fuck.

Det får mig att tänka på att vi, senare samma dag, blev hyssjade under Neurosis konsert. Det är precis mot slutet, när de dammar av ”Times of grace” och ”Through silver in blood”. När de ställer fram de extra två seten slagverk och alla förstår vad som vankas. Björn är extatisk, skriker ”De kan inte göra så här! Det är omänskligt! De dödar oss! De dödar oss!”. Tårar flödar. Då sträcker sig personen bakom oss fram sitt huvud och ber oss sluta prata. Helt overkligt. Vi står och tittar på ett band som låter som jordskorpor som krossas mot varandra. Ljudvolymen är på en sådan nivå att om den svenska Socialstyrelsen hade varit där hade de bulldozrat hela lokalen fort som fan, Israel-stylee. Då. Då händer det alltså. Någon hyssjar åt oss.

Finns det inte ett ”Seinfeld”-avsnitt om det här?