3 x doom och Sverigedemokraterna

Idag var min postbox sprängfylld med doom. Sound Pollutions Von Stabel, som för övrigt har ett nytt band, har langat över 3 aktuella släpp i den tyngre skolan. Moss har utan tvekan det fränaste omslaget, Kongh det bästa bandnamnet och Church of Misery delar medlemmar med mina trve pvnk metal cvlt-allierad G.A.T.E.S. och är från Japan. Men vilken skiva är egentligen bäst, på riktigt?
Vi tar dem i bokstavsordning.

Church of Misery: Houses of the unholy (Rise Above)
Av Goth-Henrik utdömt som ett ”sjujäkla dussinband” trots att basisten har basen längre ner än någon orangutang någonsin haft. Jag börjar dock ifrågasätta varför jag Janne Långbenade gruppens spelning på årets Roadburn – extrem headbangingvärk och hotellsäng känns som en klen ursäkt så här i backspegeln. Chuch of Misery må lida av ett gravt Down-syndrom men de får i alla fall till svänget, det som de flesta doom/sludge-akter faller på. Kvartetten har finslipat sina Iommi-studier utan att för den skull offra Eyehategod/Cavity-slusket. Men Sir Lord Baltimore-covern? Nja. Den typen av 70-talsriffande gung behärskar de icke, icke säger jag!
Serie/massmördar-image: så 90-tal alltså.

Kongh: Shadows of the shapeless (Trust No One)
Goth-Henrik har även dömt ut Nässjös Kongh som ”blaha blaha” och ”kassa” live. Jag måste gå emot min unge följeslagare igen. ”Shadows of the shapeless” är ett stort steg i rätt riktning, om än ingen karneval i Rio. Dock fullt duglig att ha sex till, så lite brasiliansk stämning finns här nog trots allt. Två saker bara:
1. Sluta skrika helt, börja sjunga allt. Världen är redan full av anonyma grissångare och hesa kraxare utan identitet. Ta ton.
2. Sluta mecka, börja flyta. Långa, mjuka penseldrag, ungefär som det ni närmare er i finfina ”Essence asunder”. Wax on, wax off.
Studera Iommi och, just det, sväng.

Moss: Tombs of the blind drugged (Rise Above)
Sa jag sväng? Moss föraktar livsbejakande humanistsväng. Om sväng var en människa skulle Moss knivhugga stackaren till döds, pissa liket i ögonhålorna och sedan dansa på graven sjungandes Sunno)))-låtar. Britter bor i västvärldens enda genuina u-land och därför blir nästan all musik de producerar… perverterad och tvångsmässigt sexuellt hämmad på en och samma gång. Solkig. Nerdekad. Nedsläck. Som Marcus i ”Bad Santa” skulle sagt: ”You’re a emotional fucking cripple. Your soul is dog shit. Every single fucking thing about you is ugly”. Hade Marcus fått hör Moss, hade han nog brett på ännu mer.
Vad vet dessa tre likbleka engelsmän om kuk, fitta, rock’n’roll, Chuck Berry? Inte ett jävla skit. Däremot vet de en hel del om att stämma ned och spela oootroligt långsamt. Jag kan tänka mig att slänga in ”Tombs of the blind drugged” mellan ”Supercoven” och ”ØØ Void” för att sedan sitta och torrstirra på ljudlöst CNN i 6 timmar. Det duger.
Kuriosa: Jasså, en cover på Discharges ”Maimed and slaughtered”? Jo, jag tackar jag. Naturligtvis utdragen in absurdum.
Dock inte lika grym som när Nightstick LSD-ade ”Massacre of innocence (air attack)” för 11 år sedan.

3 x doomundergång – här har ni 1 000 000 x idioter för att försätta er i rätt deprimerande sinnesstämning medan ni lyssnar. Läs kommentarerna och gråt över vår nations väl.
Svenskhet? Er svenskhets står mig upp i halsen.
Människor: vilket jävla pack.