Kött-torpeder och ursäkter: the game of the arseholes

Suddiga fragment av (ännu) en köttdiskussion i ett journalistiskt lunchrum:

Köttollega: Ojar sig över de stackars danska grisarnas väl och ve.
Veggokollega: Försöker, på ett väldigt försynt diplomatiskt vis, förklara att föder du upp grisar i en gigantisk industri så, tja, då kan du nog inte räkna med att de behandlas med massage, rosor och tryffel. Och de ska ju ändå döden dö, trots allt.
Köttkollega: Fortsätter sjåpa sig över de danska grisarna.
Krillebus: Förklarar, med mer burdus diplomati i slap-in-the-face-skolan, att vad i helvete spelar det för jäva roll? De ska ju ändå slaktas längs ett löpande band och packas i plast så att du kan smörja ditt krås utan bekymmer.
Köttkollega: Säger att det är bättre att äta grisar som haft det bra.
Krillebus: Förklarar att köttkollegan vill äta grisen, grisen föds upp i ett massindustriellt Bergen-Belsen för att ätas, den slaktas för att ätas – vad fan trodde köttkollegan? Att grisarna levde ett spaliv som Carrie Bradshaw?
(Tystnad)
(Tryckt stämning)
(Byte av ämne kring lunchbordet)

Tur då att det finns folk som är bättre på att uttrycka sig sansat än vad jag är. Se ovan. Eller här.

Krilles topp 2 bästa konversationerna. Och tro mig, jag har varit med om båda, i runda slänger, 2 miljarder gånger:

”Ja, jag var ju vegetarian när jag gick gymnasiet. Men sedan så, tja, nej, jag orkade inte längre. Det blev så jobbigt på släktmiddagarna, att vara till bekymmer. Vad ska jag säga till gammelmormor Agda, att jag inte äter julskinka? Nej, det går ju inte. Men alltså, jag tycker fortfarande vegetarianism är jättebra. Jättejättejättejättebra!”

”Fan alltså, ni ser ju asfräna ut med era hårdrockskläder. Jag såg också ut så där förr i tiden. Men nu, nej, det går ju inte. Du vet, man börjar ju bli gammal! Men jag lovar, jag lyssnar fortfarande på samma musik! Jag är en rocker i hjärtat!”

Note to you: Jag skiter i hur du var förr i tiden. Sluta ursäkta dig. Sluta paradera och kokettera ditt dåliga samvete över att du sålt ut. Ingen bryr sig om var och när och hur du bestämde dig för att växa upp och bli en halvfigur. Alltså, verkligen: Ingen. Allra minst jag. Varje gång jag är med om dessa biktningar funderar jag om jag borde börja be om ursäkt för något. Typ, tja, att jag inte är strikt vegan längre. Eller att jag inte är straigth edge längre. Eller att jag inte längre tror på någon förändring. Sedan så kommer jag ihåg att just ja, jag skiter ju fullständigt i vad du tycker. Sååå var det ja. Som Al en gång sa via ett t-shirt-tryck: ”No man with a good blog needs to be justified”.

Bäst just nu: ”Rock bottom” med UFO samt hela lp:n ”Dead song” av Gastunk. Och crust.