Tragedy i Stockholm: en odyssé i bilder, finnar, tyskar, funk och d-takt

Metallica på måndagen – Tragedy på tisdagen. Två giganter inom loppet av en arbetsvecka. Men där den ena symboliserar total utförsäljning och rikemansproblematik, står den andra för absolut integritet och kompromisslöshet. Kontrakt från större bolag viftas irriterat bort. Hemsidor och myspace viftas irriterat bort. Ordet på gatan, rykten och elitistiskt skivsamlande omfamnas. Det har det senaste decenniet byggt upp Tragedy till världens största diy-band. Med all rätt.


Amyl och Ruby.


View from the backstage: Disfear.
Tompa i t-shirt från The Adolescents.


2 x Baby Mamas: Nina och Cornelia.


Bakgrunden: Kängfanatiker samt diverse Umeåbor.
Förgrunden: 1 x svensk death metal-legendar.


Jallo: mulliga riff, hetsiga solon.


Mattias, Jocke, Peter.

Det är när jag ser band som Meanwhile som jag inser att det inte finns någon brutalare musik än hardcorepunk. Om den görs rätt.
Black metal?
Death metal?
Blaha blaha.
Reality?
Reali-fucking-ty.


Jag kan inte tänka mig någon annan t-shirt, i sammanhanget, som skulle kunna vara mer ”we don’t care what you say, fuck you” än den Jocke har på sig.


Janne, Andy, Johan.

Nej, klockan är inte 03.00 och alla är inte pissfulla.
Klockan är 20.30 och ingen på bilden har druckit en droppe.
Sant.


Cornelia fick en privilegierad utsiktsplats på graviditetsläktaren.
Tack, Johan.


Notering #1: crustbälte av seriöst snitt på Todd.
Notering #2: obskyr, äkta japansk Systematic Death-t-shirt på Paul.


Todd och entusiastiska fan.


Todd och Billy.

En källare i Portland 2000:
Jag: Var det där en Amebix-cover ni körde?
Todd: Nej, vi stjäl bara alla deras riff.
Sant för 9 år sedan. Sant nu. Fortfarande förbannat bra.


Tröja från Wretched. Men vart har han köpt det snygga halsbandet?
To die for.


Krillebus och Markku.

En dag på en Europaturné för ganska precis 10 år sedan satt Markku i vår bil. Jag tror det var i Köpenhamn, för att använda en formulering modell Thåström. Ingen fattade riktigt hur det gick till. Men vi lät honom hållas och tog med honom eftersom han var finsk och vi var rädda för honom. Markku är fortfarande finsk men jag är inte längre rädd för honom.


Marcus, Stachel, Mattias, Billy.

Helt plötsligt dök det upp en liten bekant tysk på Golden Gate (#1 nya Tuppen). Kvartetten på bilden började raskt att planera ett iscensättande av sketchen ”Who won the bloody war, anyway”. Det föll på att ingen ville spela engelsman.


Miss Funk, Mattias

På vägen hem träffade vi en amerikansk tjej. Från Los Angeles, Kalifornien, för att vara exakt, vilket hon nämnde oräkneliga gånger under de 15 minuter vi väntade ihop. Hon var mycket upprörd över att det inte går att leva på att spela funk i Sverige. Hon hade tagit hit hela sitt funkband från Los Angeles, Kalifornien, men planerna på dominans hade gått om intet. Vi förstod inte varför.