Metallica i Globen 4 maj 2009: en odyssé i bilder, recensioner och likgiltighet

Topp 5 bästa med Metallica i Globen:
1.”Motorbreath”
2. ”Am I evil?”
3. Att James till extranumret svidar om till V-gitarr, patchad denimväst samt bar överkropp och, för första gången sedan antiken, ser riktigt frän ut. Rå, brutal, hänsynslös. Som jag önskar att han alltid var.
4. Att 16 000 pers får ett nedladdningskort samt en t-shirt som ursäkt för den inställda spelningen. Märks knappast i gruppens fikakassa men som tecken på goodwill är det svårslaget. Tröjan är hiskeligt ful och i XL, fast so what? Det visar ändå hur mycket Metallica respekterar sina fans. När de inte försöker stämma dem, det vill säga.
5. Nej, jag kommer inte på en 5:e sak. Jo, vänta. De öser faktiskt som svin. Kudos.

Topp 6 sämsta med Metallica i Globen:
1. Att hela spektaklet lämnar mig i det närmaste totalt kall och likgiltig. Jag har ingen som helst kärleksfull relation till något det här bandet gjort de senaste 20 åren. Det blir nästan pinsamt uppenbart.
2. Att det lämnar mig så totalt kall och likgiltig att jag dåsar till mentalt och tror att ”Welcome home (Sanitarium)” är det musikaliska missfallet ”Nothing else matters”. När jag inser mitt misstag börjat jag tänka på det här när de sjunger ”sanitarium”, vilket gör allt mycket roligare.
3. ”Sad but true” – en låt som förkroppsligar allt jag avskyr med hårdrock.
4. Lars Ulrich som musiker. Slå in öppna dörrar? Javisst. Men det är svårt att komma runt det faktum att han verkligen, verkligen, verkligen har exakt noll känsla. Lars spelar som en person som aldrig tillfredsställt en man/kvinna/get sexuellt i hela sitt liv.
Ingen kuk.
Ingen fitta.
Ingen Chuck Berry.
Bara Lars.
5. Lars Ulrich som person. För satan: du är ”trummis”. Sitt. Still. Sluta. Spexa. Bryt något. Dö.
6. Robert Trujillo. Helvete, helvete – nej.


Ja, kvällen börjar exakt likadant i alla fall.


”Hallå där, du killen där upp i en omotiverad Mörk Gryning-collegetröja! Vad tycker du, funkar det eller?”
”Tyvärr Robb, jag måste ge tummen ner. Metallica klarar av att köra med publik på alla sidor. Machine Head gör det inte Du ser bara ensam ut.”
”Nähä… Oj, vad trist att du tycker så. Du brukade väl ändå gilla oss en gång i tiden?”
”Jorå, det sticker jag inte under stol med. Men nu? Hockeymellansnack om att headbanga och att metal är toppen, Disclose-gitarrljud… Nej, Robb, det här håller inte. Och Iron Maiden-covern?! Vad tänkte ni då? Jag trodde att ni slutat knarka. Nu fick ni Goth-Henrik att gråta.”
”Förlåt.”


Goth-Henriks omdöme: ”Bra patches, skum kombination. Men väl godkänt!"


Oj, oj, oj, snart smäller det.


Jag önskar att denna mäktiga syn fick mig att associera till ”the blast wave from a thermo-nuclear explosion has been likened to an enormous door slamming in the depths of hell". Istället tänker jag bara på ”g’day mate, put another shrimp on the barbie”.


Insert skämt om obskyrt japanskt death sludge-band here.


Youtube-shreds - fast på riktigt. Och med Kirk.


James och Kirk hyllar den svenska fanan, som några fans längst fram viftat med. Tre rader framför oss tjoar medlemmar i en västbärande mc-klubb extra glatt. Mot slutet av ”Enter Sandman”, när James skriker ”Hey! Hey!” så hyllar motorcykelentusiasterna vår nation och Metallica med lite redigt sieg heilande. Som sig bör.
Eller som James sa: ”We’re just one big happy Metallica family".


Sjukt mycket folk. Och sjukt mycket ballonger.
Tänk att vara ballongroddare åt ’Tallica.
Tungt!