Poserande – check. Bensinslukande monster – check. Snäll chaufför som även fotograferade – check.
Soundtrack, givetvis på kassett: nya Darkthrone, Negative Approach, The Obsessed, Reagan Youth, Judas Priest, Teen Idles, Government Issue, W.A.S.P., State of Alert, (gamla) City.
Vad vore ett besök i Linköping utan Mean Mike och hans straight edge-skägg? Här förstärkt av än mer straight edge.
Maim dök upp och poserade. De berättade att Repugnant återförenats med en originalmedlem, något som tydligen alla utom jag visste. Jag skulle vilja säga att det är orimligt. Men tyvärr, i dessa tider – fullt rimligt.
…Darkthrone, för tusende gången. ”I am the graves of the 80’s” och ”I am the working class” på nya albumet ”Circle the wagons”. Bara hunnit lyssna igenom en gång, men punkattacken fortsätter. Jag säger – GILLA.
De som älskat de senaste skivorna kommer att fortsätta lyssna. De som är svultna efter en ny ”Transylvanian hunger” kommer att svälta ihjäl.
Jag kan inte sluta titta på den här bilden. Den är hypnotisk i all sin orimliga absurditet. Efter att ha hittat den rätta kombinationen ord på Goggle finner jag till slut sanningen om Knugen och nazisterna.
Men – men! – pilkastning med NSDAP är inte det mest hjärnknullande i det här. Sätt dig ner. Läs sedan följande stycke:
”1994 erhöll skinheadprojektet hela 310 000 kronor inklusive bidrag från Allmänna arvsfonden. Bidragen täckte förutom hyreskostnader bland annat byggandet av ett vikingaskepp. 1995 beviljade sbå 200 000 kronor i bidrag för att bland annat kunna arrangera en vit makt-konsert varje månad.”
När jag jobbar kväll är det svårt med afterwork. Tack och lov finns det då tatuerare, som jobbar lite när de känner för det och inte behöver kliva upp i ottan. Jag går av mitt skift 22.30, 22.45 är jag på Carmen och påbörjar afterwork. Sällskap hittat, salongsberusning säkrad. Fantastiskt.
Vi pratar om hardcore, Iphones, livet och att jag tappat det infernaliska hatets låga sedan jag blev far. Johan säger att det är en smula beklagligt för I Just Can’t Hate Enough-följarna, men fullt förståeligt då jag inte är en ”maskin”. So be it. På grund av den gränslösa kärlekshajpen till min dotter har jag utökat programförklaringen i sidhuvudet – se ovan.
Detta är en blogg om ett mörker och en bebis.
Jag: So, that Friday when you were at the punk gig on a boat?
Fingers: Yeah?
Jag: That night I got off work at 3 in the morning. I was covering the closing party of a scandalous reality soap. I was stuck in a really small club at Stureplan (Johan gör en runkgest med handen) together with hundreds of totally wasted I-just-turned-18-let’s-fucking-party-kids. The place was packed. The disco music was roaring non-stop. And I was dead fucking sober. It was quite the strain on my mental status.
Johan: I was gonna say that it sounds like a total shit job… But then I realized I put needles through old men’s cocks for a living. So I won’t.
2 x Greg Ginn-guror med klanderfria klistermärken.
Det här är i princip det närmaste interaktion vi kommer med Fu Manchu. De är mycket trevliga, men vi får veta att om de är i logen så får vi gå någon annanstans. Nu blir det aldrig så då de sitter i sin nightliner hela kvällen. Förutom direkt efter konserten. Då blir vi avvisade från logen när vi vill hämta våra prylar och åka hem. Bara att vänta till de lämnat lokalen och vi återigen får tillträde.
En underlig känsla. Jag kommer från en scen där du om du ber om ett avskilt rum där publiken inte kan vandra in hur som helst och börja hacka upp tjacklinor på ditt gitarrcase, anses som en snobbig rockstjärna. Här vill huvudbandet vara ifred från förbandet. Hepp.
De körde dock en SSD-cover, som jag missade och i djupaste förvirring fick för mig var en Black Flag-låt. Covern var inte den här, men jag tycker texten passar:
”Gotta stick together Gotta stick together Gotta stick together Gotta stick together Like glue
Bredbent folkfest. Kända profiler från Stockholms nöjesliv up-front.
Petri, Daniel, Kalle.
En extremt nördig och kylslagen diskussion. Vi pratar om SSD, Jerry’s Kids, Gang Green, FU’s, The Freeze, No For An Answer, Cro-Mags, Bad Brains, Black Flag, Bl’ast, Necros, Poison Idea och så vidare. Inser att om vi står utanför Debaser och slänger fram dessa namn till var och en av de 450 som kommer ut efter Fu Manchu, så skulle ingen kunna relatera till ett ord. Sedan kommer Affe ut och han blir så glad att han tokmoshar hem till Uppsala. Sedan kommer Fu Manchu som nickar artigt och lunkar ombord på bussen.
Epilog: Kalle såg The Freeze i Finspång 1991. Fem betalande. Drette från Edge of Sanity arrangerade. Dubbelhepp.
Jag har alltid avskytt sport i alla dess former. Organiserat, oorganiserat, OS, VM, EM, SM, vinter, sommar, höst, vår, handikappade, kortväxta, torrt, blött, friluftsdagar och så vidare.
Jag rymde från Domus fotbollsskola. Och när jag som väldigt liten tränade judo var jag för fet så jag fick tävla mot de äldre, mycket bättre barnen. Jag förlorade alltid. Efter en djupt förnedrande match då jag, nedtryckt mot mattan i ett dödsgrepp, råkade prutta högt och ljudligt, fick det vara nog. Fuck sport.
Så jag kan sympatisera med Fredrik Virtanen. Jag menar – folk som åker skidor och skjuter? Ska det vara något för arbetare det?
Nej, säger jag.
Däremot förstår jag inte påhoppet på barn och hårdrock. Jag älskar dem båda. Så attacken är orimlig, speciellt när den kommer från någon som gillar nycirkus. Blåmålade män som spexar till det genom att trumma fram djuriska djungelrytmer på plaströr och oljetunnor, samtidigt som de kompas av könlösa studiomusiker som pumpar fram lika könlös sitcomrock. Ska det vara något för arbetare det?
Nej, säger jag. Arbetare vill ha heavy fucking metal och barn. Punkt.
För de som följer I Just Can’t Hate Enough från the trve Norrland (Umeå och uppåt) kan jag meddela att hufvudstaden är lamslagen av kylan. Att tunnelbanetrafik ovan mark på den röda linjen, det vill säga min stalinistiska sträckning, står stilla. Helt stilla. Kommunikation utanför tullarna – wasted. Så vi får se om någon kommer ikväll. Vi får se om vi kommer ikväll.
Stormtroopin’ through Telefonplan.
”Riding through the blackfires of endless time The icy dawn lifts with an horizon like nordens on fire Still peace breathes throughout the realm This ride will be the one
The morning sun gleam upon these peaceful plains Far beyond the realms of fire and ice The legions marches on Now blow the might horns of war
Fly throughout the sky, set fire to the land Fly throughout the sky, Sons of Northern Darkness”
Vinnare ESC 2010 – om de bara inte var amerikanare… Verdammt noch mal!
Ja, igår gick då Timoteij direkt vidare til Globen. Svenska folket röstade stenhårt på fyra blonda skogsrån som med fioler, kläder från Halens och vän stämsång uppmanade alla att ”kom, kom, kom”.
Det är musik för folk som älskar sin latte med maximalt med vitt skum och minimalt med kaffe. Timoteij är Prussian Blue – bara med dubbelt så många arier.
Jag ser detta som ett säkert järnkorstecken inför valet 2010. Det blir SD i riksdagen, ingen tvekan. Röstar svennebanan på folkmusik och Aryan Nation framför Alcazars fartiga bögdisco, så vill de garanterat att Jimmie Åkesson ska styra upp saker och ting i den svenska staten.
Dags att damma av knätofsarna och fanan inför Olivias skolår. Röd stuga med vita knutar och blonda lintottar? Oh, don’t mind if I do.
I övrigt: var det bara jag som halvgillade den där 80-talshårdrockslåten ”Doctor, doctor”? Helvete, how can a song title be so overused? Ja, visserligen. Dock mer rock’n’roll än Crucified Barbaras hajenriff.
Febrig rockjournalisttanke: Kommer yrkets mest välanvända och träffsäkra klyschor att försvinna inom ett par år tack vare lagstiftning?
Kommer någon att förstå till exempel beskrivningen ”rökig jazzklubb” när ingen fått nyttja tobak på krogen de senaste 20 åren? Kommer Oliva, som just nu mest bryr sig om filtar med giraffhuvuden, att kunna relatera till Manowars ”All men play on 10” när regimens ljudsnokar gjort det omöjligt att skruva upp högre än 5?
Finns det hopp för oss klichétyngda metalmurvlar eller är det omskolning som gäller?
Isolerad av magsjuka och snökaos (löp på det?) dammar jag av ett gammalt VHS-band. Förutom massa modernare saker som mitt gamla band och Tragedy, innehåller det även Black Flag live i Philly 1982. Kvalitén är exakt som det ni ser här ovan fast med rörelse och något sorts ljud. Genom bruset destillerar jag fram ”I’ve heard it before” och ”Depression”.
Christoffer: Åh, jag mår sä jävla dåligt. Sjukt ovärt att bli just sjuk på sin lediga dag. Cornelia: Fan vad trist, du har nog fått samma som Olivia. Christoffer: Ja, eller så är det grillchipsen från gårdagens Pressbyrå-skam som knäckte mig. Eller så är det alla vardagstårtorna på redaktionen som slutligen lagt min laktosintolerans i aska. Cornelia: Alltså, du kan ju låta bli att äta. Säg att du är allergiker. Christoffer: Men det är ju så gott! Tårtor på parad, fittor på parad! Kan inte motstå. Cornelia: Usch, säg inte så där. Låter som du har en affär på kontoret. Christoffer: Det har jag – med tårtorna! Jag gillar mest att säga ”fittor på parad”. Fittor på parad! Cornelia: Låter så jävla nasty, sluta säg det. Christoffer: Du tar bara saker ur sitt kontext och tycker det är värt rubriker. Vad, jobbar du på Expressen? Fittor på parad! Cornelia: Nej, det låter äckligt i sitt kontext. Sluta! Christoffer: Fittor på parad! Cornelia: Har du feber lilla gubben? Christoffer:Kaaanske…
För övrigt anser jag att Pressbyrån ska förstöras.
Han: Ansikte glåmigt från sjukdom. Fettglänsande hästsvans. Munkjacka med tatueringsmotiv. Gråmelerade mjukisbyxor med suspekta fläckar. Orakad. Hon: Ansikte glåmigt från sömnbrist. Inga byxor på grund av kräkchock. Lila munkjacka. Osminkad. På golvet: Bebis som mellan kaskadspyorna skrattar och pruttar. På bordet: Dagens DN Kultur. På omslaget är det ett foto på två unga damer. Det är en märklig bild. En av dem har en pojkvänsskjorta och sportar en frisyr någonstans mellan Marilyn Mansons androgyna period och Heinrich Himmler. Tjejerna gillar house, events, champagne, taxi och mingel. De är it-girls
Han: Ska vi prata om den här artikeln? Hon (skrattandes): Nej för fan! Vad finns det att säga? ”Vi kan stå på dansgolv på Stureplan – det är också arbete”. Case closed. Bebis: Prutt-prutt. Kräks.
”See the girl on the corner Waiting for her fate See the slow boy waiting for the power Behind the palace gates See the smart kid dead by the tracks And nobody cares See the dirty little bitches laying tired On the architect stairs
They're stuck in this Babylon forever
See the man in the hat oh he’s smiling Every single day See the plantation owners little girls Wear the wraps of slaves Hear the whispery sound of bumps In the night of a creepy crawl Feel the heat of the muzzle Against the skin as you dry scale the walls
Oral/Enteral. Det finns en blivande låttitel här. Kan bara inte placera genren. Grindcore? Eller är det bara för att snedstrecket är såNasum?
Första gången ditt barn akut åker till sjukhuset är… Speciell? Minnesvärd? Skrämmande? Kräkframkallande? En blandning av allt.
Tillvägagångssättet är det vanliga: ringer, ”om det händer igen inom x antal timmar så ring igen”, det händer igen inom x antal timmar, ringer, ”kom in till akuten”. Det är helt supervanliga svennebannan- symtomen. Dr House göre sig icke besvär. Ändå är det svårt att koncentrera sig på annat. Svårt att inte känna sig svag i benen. Svårt att ha is i magen och inte börja fundera kring ”tänk om…”.
Så du åker in. Lämnar hemmet. Hastar iväg från jobbet.
På 3:ans buss till SÖS läser jag Antony Beevors ”D-dagen” för att skingra tankarna. 623 sidor med människor som skjuts, sprängs, knivas, lemlästas, får avhuggna kukar instoppade i munnarna, drunknar, bränns, begravs levande och svälts.
Med fotnötter och exakta källhänvisningar.
Död för frihet. Död för ära och seger. Död för historiskt viktiga skeden. Död för strategiskt oumbärliga platser. Död för att det är manligt på ett actionregisserat vis. Where the fuck is Tom Hanks up in this motherfucker?
Och med risk för att låta som 138 Sandahl kan jag bara konstatera att döden snarare är exakt så här ohäftig. Ett kommunalt transportmedel. En kall, rå och solkig feburarikväll. En stolsgranne med glansiga narkotikabyxor, sliten blå dunjacka och en blonderad, flottig överkamning. Och du är på väg till akuten för att möta ditt barn.
”No! It’s alive!” ”Puny human… I will destroy you!”
Sjukhuskorridorer är unika. Ingenstans går tiden så snabbt. Ja, ni läster rätt. Blixtsnabbt. Du kommer dit, sätter dig, blinkar, helt plötsligt har du suttit där i 4 timmar. Sedan åker du hem, utan att ha fått träffa en läkare. Men ibland träffar du även folk du känner. Som ikväll då jag råkade på en före detta arbetskamrat där på barnakutavdelningen.
I 9 månader knegade vi på samma ställe. I 9 månader hejade jag varje dag, utan att någonsin få en hälsning tillbaka. Inte ett ”tja”, inte ens en avmätt nickning. Jag gav inte upp men fick till slut, på min sista dag, se mig besegrad. Kollegan – okej, chefen – vann och jag försvann utan att någonsin få den där åtråvärda hälsningen. Ni kan kalla mig JD.
Ikväll tänkte jag att spelreglerna skiftat. Inte chef, inte undersåte – bara två bekymrade föräldrar med var sitt sjukt spädbarn i famnen. Så jag nickade och sa ”hej”, som sig bör. Replik: En uppspärrad blick fylld med avsmak.
Not to self: Trevligt bemötande. Inte värt det.
Varje gång jag går förbi den här skylten, och det händer oftare än du tror, tänker jag att det är världens råaste skylt. ”This one is called… Nuuuuukleaaaar… Meeeediiiciiin! Gaaaah!”
Avslutning: Pressbyrån. Jag vet att ni är ett företag som behandlar era anställda med Albert Speer som förebild. Så egentligen förväntar jag mig ingenting av er. Men ändå. Ni är de enda som säljer någon form av livsmedel på Södersjukhuset om natten. Ett sjukhus som på ett dygn besöks av tusentals människor med olika kosthållningar och filosofier. Hur. Jävla. Svårt. Kan. Det. Vara. Att. Ha. Något. Vegetariskt? Pressbyrån – är ni efterblivna? Jag begär inte ens något veganskt. En svettig ostfralla för hutlösa 50 kronor hade varit okej. Men nej. Men fucking nej. Pressbyrån, du inavlade mollusk till butik. Pressbyrån, du kärlekslösa livmoder av Elizabeth Báthory. Pressbyrån, du din cancersvulst till krematorium av empati och miljö. Du radar upp köttmacka på köttmacka. Bulgur of the Sea bredvid Pig of the Fuck. Rad upp och ner med Me So Horney Wok House Chicken Special och Skagenröra. Skagenröra?! Vem i helvete äter det förutom Solvallas mest nersupna bistroboys?
Helt plötsligt är jag inte längre en 32-åring med fru och sjukt barn som sitter på en bänk i en överbelamrad akutmottagning. Jag är återigen en 19-årig hardcorevegan sittandes på golvet i ett tåg på väg till Hultsfred, ätandes grillchips för att det är det enda som finns att äta. Pressbyrån. You sicken me. Jag hoppas du får cancer. I huvudet.
Fotnot: Alternativ titel med metalanknytning till det här inlägget är ”Ambulance chaser”· Men det kändes väl drastiskt.
Och nu, en lysande scen jag älskat hela mitt liv. Helt utan koppling till sjuka barn – dock till krig och ära och män. Bara för att jag kan.
I Just Can’t Hate Enough är inte Corruption City Decontrol #1. Icke! Tävlingar äger rum, priser skickas ut. Den här vanns av Erik. Eftersom jag har bristande blogginspiration just nu samt uppskattar oavlönat arbete, tvingade jag Erik att skriva recensioner av skivorna han fick.
Så här tycker han:
Java S/t Java har släppt en skiva som består av låtar inspelade i replokalen. Meningen var aldrig att dessa skulle släppas men så har nu ändå skett för att bevisa att bandet faktiskt existerat.
Hur det låter? Det låter som musik inspelad i replokalen för nöjes skull. Men om man lyckas bortse från detta så finns det ända melodier som greppar tag. Jag kan inte förneka att jag troligtvis hade stått längst fram vid kravallstaketet och gungat med om projektet hade lyckats ta sig ur replokalen. Det är mörkt tungt och olycksbådande. Men aldrig så kolsvart man skulle önska, även om produktionen är minst sagt lågbudget så är den inte på långa vägar ”ond”. Det är inte Darkthrone vi snackar om här. Ljudet kan närmast liknas vid ”inspelad i en kastrull med papperstrummor”.
Ibland tänker jag på ett instrumentalt Kongh i miniformat, och sällan känns Neurosis runt tiden för ”A sun that never sets” som en krystad influens. Det är bra, men det är vad det är.
Paper An object Joy Division på amfetamin? Eller Hives på metadon? Ja, någonstans däremellan landar Paper. Tight och precist som en maskin. Dock aldrig sterilt och kallt. Känslorna finns i bakgrunden och desperationen känns aldrig långt bort. Snygga små slingor letar sig in över pulserande raka rytmer. Ofta eskalerar låtarna i ett inferno av vansinne efter att i början ingivit lyssnaren i en viss trygghet.
Monontont? Ja. Tråkigt? Aldrig. Popsnören från Stockholm har aldrig varit så här ondskefulla, och det tackar vi hjärtligt för.
Bästa spår: Before that day, frenetisk indiepopmayhem.
Vinylras åtgärdas enklast via IKEA, Nationalsocialismens enda riktigt användbara avkomma. Billig, stabil, enkel – hyllan Expedit, erotisk napalm. Och bortsett från den satans varmkorven är IKEA en orgasm.
Storfamiljsmumsande av kokt med bröd på offentlig plats är lätt – lätt! – det osexigaste som finns. Det här däremot, det, det är sexigt:
Tredje rikets möblemang i tre snabba steg.
1. Rensa golvyta så du kan bygga. Notera bebiskräks på soffan.
2. Snickra som Jesus, inklusive hästsvans, medan du tänker på Judge: ”I’m bringin’ it down/This hammer I’ve got/This ignorance has got to be stopped/A beer, a joint/Like a gun at your head”. Ah Mike, telling it like it is.
”Hippare hoppare” avskaffade just ironin som konstform. Dikten kan från och med nu aldrig överträffa verkligheten. Förbannade verklighet.
Cornelia: Jaaa duuu… Jaaaa, alltså. Jag måste ändå säga att… Det var inte fullt så… avskyvärt som jag trodde att det skulle vara. Jag: Jag hatar verkligen etnomusik av hela mitt hjärta och med varje fiber i min kropp. Världsmusik – fuck jävla off. Balkanblås – blow me. Dö dö dö. Cornelia: Jag tror nog att det är ömsesidigt. Jag: Fair enough. Dogge får hatet på köpet.
Shit happens when you party naked – dock händer skiten väldigt sällan numera här i bebisland. Så när jag väl tar mig ut på krogstök och konsert är peppen så mycket större än förr. Borta är slentriankonserter med mediokra band som Cradle of Filth och Nile (hej Cornelia!). Nu sparkar jag till rakt på juvelerna när det gäller.
Och go motherfucker, go – vilken förbannat trevlig kväll det blev i sällskap med Bombus och Graveyard på Debaser. Komplett med barnprat till höger och vänster, givetvis. Säkert tecken på att åldern tickar på för en själv och alla gamla bekanta. Gilla åldrande. Och nu väntas det tillökning även i Graveyard-lägret. Megakudos.
Förfest. Eller vad vi i kvällstidningsland kallar ”spritfest”. Här med Daniel, Accüsed och rom, fruktsoda, tranbärsjuice.
Bombus. Kuriosa: deras debutalbum ska släppas på ett nystartat bolag som bland annat drivs av Anton. Anton är från Luleå och var en gång med i ett band som hette The Dead Ones. Som jag släppte. Den svenska scenen är en liten värld.
”Hej alla glada människor ifrån staden Göteborg/Partille och Landvetter vi lägger allt i samma korg/Bombus och Graveyard ifrån staden Göteborg/Torslanda och Gårdsten vi vaktar våran korg/Oooh Göteborg/Oooh Göteborg”
Tattooed love boys: Feffe, Krille, Matte. Tecken på att det var sataniskt länge sedan jag var på Debaser: de har gjort om logen. När hände det?
Iphone och ta kort på sig själv med en vän är helt klart inte ett bra system. Det här är jag och Viktor.
Graveyard. Helvete, how can your bassplayer be so great? Helvete, how can your drummer be so great? Helvete, how can the band be so great? Please kill me.
Tajt jeansröv på scen. Perfekta sjuttiotalsluggar framför scen.
Efterfest. Eller vad vi i kvällstidningsland kallar ”skandalfestade in på småtimmarna”. Här i sällskap med allsköns rens från GBG och Brasilien.
”Hallå där… gamle… vän. Vad gör du här? Är inte du… död? Hick.”
”Var på loppis i Vännäs. En tant står vi några sjalar och tar upp en Metallica-flagga, ’…and justice for all’. Hon säger ’gud vilka fina färger’, slänger den kring halsen och går till kassan, ovetandes om vad hon köper”.
DN rapporterar på plats från vad som nu officiellt är en av helvetets satellitstater, ett förtält till undergångens vansinniga husvagn:
”Det som är roligt är att det är en fest för Sandviken. I kommunhuset har man en discokula i entrén. I skolmatsalarna serveras ’schlagermat’ till schlagermusik hela veckan. På Kronans droghandel bär farmaceuterna rosa boor, överallt hänger rosa ballonger.”
Guds kuk. Hur kan någon överleva i Sandviken och fortfarande vara vid sina sinnens fulla bruk? Hur kommer framtida generationer att döma oss? Kommer vi att skonas från våra barnbarns anklagande blickar? Vi sitter där på ålderdomshemmet och dreglar ”jag lydde bara order” när de frågar ”vad gjorde du under Christer Björkmans Förintelse av den goda smaken”. Rättsligt går vi fria. Moraliskt är vi dömda till helvetet.
Kampen fortsätter dock på annan ort – bloggosfären. Här. Och här.
Jag: Hemsidan borde ha en tummen ner-symbol också. En ogilla-funktion, helt enkelt.
Kollega: Nja. Det skulle bli tusen tummar ner på varje artikel. Mitt självförtroende skulle vara i botten.
Jag: Inte mitt. Jag skulle frodas.
Kollega: Du frodas i hat och våld.
Jag: Det är som vi känt varandra i evigheter.
Och nu: Snuthets. Jag är rätt rimlig i min syn på ordningsmakten. Jag förstår att den behövs. Människor är avskum och utan det överhängande hotet om batongchock skulle samhället snabbt gå under i tvättstugevåld, kaos och ett allmänt rövknullande av de svaga i samhället. Men det är så förbannat svårt att tycka om polisen. De gör så underliga saker. Skickar civilare för att trakassera glin som plankar på tuben. Hotar folk som tar kort på dem som om de vore CIA. Jämfört med riktig polisiär verksamhet – typ sätta stopp för folk som importerar tolvåringar från Balkan för att tvinga in dem i prostitution – är det här rent Janne Långben-beteende. Helt klart inte ett bra system.
Jag: Ja, det blev ju lite hets på bloggen när jag började på det nya jobbet. Tappade nog en hel del läsare då. Eller så är de kvar och gnisslar tänder i tystnad.
Elina: Mycket märkligt. Jag har aldrig sett dig som någon som har några skrupler.
Ah, Dave Mustaine, min älskade Dave Mustaine. Du har snortat mer kokain, skjutit mer heroin, knullat fler brudar, ställt till mer jävelskap, sagt mer olämpliga saker och hittat Gud fler gånger än Julio iglesias ochGuns N’ Rosestillsammans. Kudos. Megakudos.
Gävle. I. Sommar. Alltså. Lås era kyrkor. Göm pillerförsäljarna. Skeppa iväg psykologerna. Slit ner Metallica-affischerna. Dave är i stan.
Ni trodde att listornas vilda säsong var över. Icke. Nya Close-Up har anlänt med en magnifik sammanställning av 00-talets bästa skivor. Jag har skrivit fyra (4) av de anonyma albumpresentationerna. Gissa vilka.
Igår var jag och såg inspelningen av ”Roast på Berns”. Det var roligt. Humor är roligt. Komiker är roligt. Vad som dock inte är roligt just nu är denna blogg. Min inspiration är som en rationell tanke i Dave Mustaines huvud, det vill säga utrotningshotad. Så jag fortsätter att, via Close-Up, hajpa massa gratisbio.
Först var det At The Gates (info), nu är det ”Thirst”. Den handlar om en präst som blir vampyr. Om prästen även har klamydia, som den här svenske vampyren, låter jag vara osagt. Men gratis bio är gratis bio, med eller utan klamydia.
Inlägg
