The time of all bands evermore

Här ska jag trippa som på minerade äggskal då jag har den yttersta yrkesmässiga respekt för Niklas Wahllöf. Men tyvärr kan jag varken som rockjournalist eller musikfanatiker känna igen mig i en enda stavelse han skriver. Just idag.

Texten finns inte på internet. Men den går ungefär så här:

”…vittnar om att i åtminstone England kan band fortsätta att spela, att det finns en publik som följer med upp i åldrarna och fortsätter gå på konsert. Banden må vara evigt förknippade med sin utdöda subkultur, och numera egentligen ’för gamla’ att företräda den på scenen. Ändå fortsätter de. Ändå kommer folk för att se och höra dem en kväll. Så är det knappast i Sverige.”

Och sedan så här:

”Såvida det inte handlar om visa eller jazz, eller rock som förhåller sig mycket trogen Bob Dylan, kan ett band omöjligen fortsätta i den stil som de kom fram i. De kan inte fortsätta spela alls. De är gammalt, säger den trendkänsliga publiken och rynkar på näsan, de är pinsamma, ingen vill se dem. För i långt framskridna – i alla fall när det kommer till präktiga saker – Sverige kan man bara rocka i några år, sedan får man allt ta och borsta av sig, göra högskoleprovet och bli ingenjör.”

Det rundas av som nedan:

”Och bevisa att i Sverige är musiken bara en ungdomlig pose, för såväl band som musik, och egentligen inte betyder någonting alls.”

Vi lever i en tid då alla band i alla genres finns och de drar fulla hus, stora som små. Antingen har de aldrig lagt ner eller så har de återbildats en, två, tre gånger.

Detta är en era då nostalgin fullständigt håller på att kväva alla andra aspekter av rockmusiken. De över trettio vill bara betala för att se sådant de vet att de kommer gilla, då de gillade det när de var yngre.

Nya band? Humbug! Intresset dör allt snabbar ju närmare medelåldern kryper. Lalla på med det trygga, säkra, bekanta tills kistlocket läggs på.

Jazz? Visa? Bob fucking Dylan?

Eh. Hårdrock, någon?

Sveriges näst största festival Sweden Rock bygger uteslutande på gamla blyrövar som inte har vett nog att sluta innan likstelheten slår till. Folket dyrkar dem. Deras närmaste konkurrent Metaltown toppade i år med ett nittiotalsband som inte ens varit dött särskilt länge. Tjugofyra tusen pers gick bananer, vilket fick Fredrik Strage att skriva en folkmordskrönika som tydligen numera är för stark tobak för DN, då den plockats bort från internet. Du kan läsa delar av den – här.

Så, vilken verklighet är det Niklas Wahllöf beskriver?

Jag slutar här. Äggskalen börjar skära in i huden. Istället skeppar jag ut två relativt nya band som spelar relativt gammal musik.

Ett här, ett till här.

Väl mött.

…och jag vill inte ens prata om att Skunk Anansie, det absoluta bottenskrapet ur nittiotalets rännsten, finns igen och spelade på Berns.

I Stockholm. I år. Dö.