måndag 31 oktober 2011

Metallica + Lou Reed = carpe diem tatuerat i svanken på en 19-årig backpacker (Redux)

Jag skrev först en relativt annorlunda version av Metallica/Lou Reed-betraktelsen till Aftonbladet Kultur. Åsa underkände den.

Så jag skrev en relativt ny version som gick i tryck idag. Enligt min full transparens-policy publicerar jag min refuserade, oredigerade och ej korrekturlästa text nedan. Fuck you, torpeder.

I övrigt säljer jag t-shirts och skivor på Tradera – här.

Nu börjar texten.
Det var Refused som fick mig att bilda mitt mest framgångsrika band. Inte för att de var bra eller politiskt inspirerande, trots att de var både och. Utan för att de läste böcker.

Jag hatade det.

I min värld kom rasande rock’n’roll och hård hardcorepunk inte från text tryckt på papper, utan från dumhet kombinerat med ännu dummare spontanitet. Gatan. Punkt.

När Lyxzén och kompani började posera på Umeås stadsbibliotek, kokettera med skrivmaskiner och namnge franska situationister, var måttet rågat. Jag drog igång en punkgrupp som inte tänkte efter det minsta innan vi skapade. Korta, snabba chocker – ut med skiten!

På en av våra tidiga konsertaffischer var parollen ”Bojkotta valet!” (oklart vilket), medan bandbeskrivningen oavsiktligt felstavad som ”anti-intelektuellt mangel”. Ja, uppenbarligen.

Tyvärr väcker inte det högaktuella Metallica/Lou Reed-projektet, inspirerat av tyska författaren Frank Wedekind (1864-1918), samma lustar att spela rå och korkad musik. Det enda det motiverar till är att ta på sig ett självmordsbälte, kapa en jumbojet, och sedan krascha flygplanet in i Lars Ulrich slott.

Jag har självklart inte läst Wedekinds pjäser ”Erdgeist ”och ”Die büchse der Pandora”, som är grogrunden för den drygt 90 minuter långa metalkonstkreationen ”Lulu”. Men jag är ganska säker på att författaren ett sekel senare inte ville ge upphov till att mumien Reed läser Öppen scen-lyrik över ABF:s mest oslipade studiecirkelriff.

Medan jag plågar mig igenom mastodontmassakern hör jag i min skalle hur Lars Ulrich håller en fiktiv monlog på vidrigt nasal danskengelska: ”You know man, it’s like, you know, a book dude, and also like, a play, and then it’s like, you know, art.”

Nej Lars, det här är inte konst.

Det här är ljudet av fem biljonärer med de kreativa ådrorna sedan länge fylla med hundbajs, och som nu lärt sig läsa och inbillar sig att något gott ska komma ur det.

Det gör det inte.

Musiker av båda könen – detta är ett skammens område där män och kvinnor är jämställda på ett unikt sätt inom rocken! – som hänfaller till att bygga sina verk på berättande litteratur, poesi och/eller teater, borde få sina rocklicenser indragna. Permanent. Och då har jag inte ens öppnat den skämslåda där Bibeln fungerar som inspiration.

Enda gången en beläst image fungerar är när hårdrockare bygger låtar på ”Sagan om rin…”. Nej, förresten. Det var inget. Rockers just shouldn’t read.
Christoffer Röstlund Jonsson

10 kommentarer:

Anonym sa...

säljes på din tradera:
METALLICA & LOU REED: Lulu (2011) 2xCD, ny och ospelad

fullt rimligt att den åker ut på nätauktion efter din recension, men det ser lite illa ut att den är ospelad. är din heder inte värd mer än 39-spänn?

138, a.k.a. CRJ sa...

Du tror alltså att det skickades ur fysiska exemplar av skivan innan den släpptes...? Hello streaming!

Andréas sa...

Jag har bara hört några sekunder av varje låt och tänkte lämna det vid det, men efter att ha läst recensionen i Artrock så kanske jag får lyssna igenom plattan på riktigt.

Gurgel sa...

Några snygga ordvändningar i nyversionen men jag gillade den här bättre, den fick fram sin poäng betydligt rakare och klarare

Mixxx sa...

Andréas: Ja det är en väldigt välskriven recension, även om betyget är lite väl högt.

TEA PARTY TRASH sa...

jeah tacka veta äkta TRASH som megadeath läste om dem i metro, tatuering i svanken 19 åring fint med

Djävulene Marlin sa...

Christoffer Röstlund-Jonsson - du är som "Lulu" för mig. Fast på ett halvbra sätt.

Parne sa...

Kentha>> Du är som en yxa för mig. Fast utan skaft. Men som man morsar på ändå. Typ: Goddag yxegg.

karin sa...

kulturnyheterna citerade ur din metrorecension (av lulu) nu ikväll! kvltvrelit for real.

Karin sa...

När jag hörde Lulu första gången var jag mållös, livet tappade liksom mening, musiken sög livet ur mig... efter viss återhämtning kom ett gurglande gapskratt följt av ett skrikande VAD FAN ÄR DET HÄR?! Utöver denna reaktion plus diverse svåra eksem kunde jag inte sätta ord på mina känslor. Det har du lyckats med. Grattis! Frågan är vad för typ av straff som lämpar sig för skapandet av Lulu? Någon ska dö!