fredag 28 oktober 2011

To the riff possessed


Det var inte en klassisk spelning. Inget du skulle varit där-ögonblick. SavioursKafé 44 kommer inte att eka genom historien.

Men det var en förbannat suve-fucking-rän konsert och definitivt ett av de bästa framträdanden jag sett under hela 2011.

Ha då i åtanke att jag bara under festivalsäsongen såg i runda slängar 40 000 000 000 000 minuter rockmusik å yrkets vägnar.

Det var som att misshandlas av Metallica 1983, när de staplade Diamond Head-covers på varandra och de egna låtarna var löjligt uppenbara NWOBHM-plundringar.

Med Dave Mustaine. Utan Lou Reed.

Jo, absolut, det är ett antagande då jag inte i egen köttslig person såg Metallica för snart trettio år sedan. Men energin! Den råa jävla kärnkraftsenergin kombinerad med magiskt motoriserade riff från England i skarven mellan sjuttio- och åttiotal, gör liknelsen oundviklig.

Att det sedan bara var en handfull fanatiker på plats, som alla dyrkade, gjorde den gamla känslan än starkare. Saviours karatekickade torpederna åt helvete, sket i hur få skallar som var på plats och ägde Södermalms alla vinklar och vrår. Klichén ”vi struntar i om det är femtiotusen pers eller fem pers plus en tandlös hund, vi ger järnet ändå” har aldrig ringt i klockan så hardcoreäkta och hårt.

Bonus: hälften av publiken var dyngraka finnar som ramlade runt som bara dyngraka finnar kan. Stämmer, inte så mycket Metallica 1983.

Men satans vackert.

Ika naglades fast vid väggen av chock. Hon väntade sig ett ”sunkigt hardcoreband” och fick smutsig heavy fucking metal rakt i nunan. Efteråt sprang hon genast och köpte en fysisk t-shirt och ett fysiskt album. Som sig bör. Support the scene, dude.

Däremot undrade både hon och Andy”var är hårdrockarna?”. Ja, var? Var befann sig alla Petroff-pajar, spetsiga raggarskor och jeansvästar med tygmärken?

Kort sagt: var höll trvefolket hus? Inte på Saviours i alla fall.

Deras förlust.

Gitarr. Full transparens: jag har tydligen badat naken med denne man en sommarnatt i Norrland. Jag bodde i Umeå Hardcore och han spelade i ett turnérande emoband. Ingen av oss minns händelsen.

Bas. Ja, det var precis så lite folk som det ser ut att vara.

Bas och gitarr.

DIY och droger.

Krille och finnar. Ett stabilt gäng gick av båten på morgonen, bärandes sprättade starkölsburkar. Sedan befann de sig i Koff-skarpt läge hela dagen, hela kvällen och en bra bit in på natten.

De lockade oss till sitt hemland: ”Come to Finland. We have gig. With weed, speed, strippers and chainsaws”.

Oklart om just de här människorna har en konsert med sitt band, eller om de bara refererade till konserter i Finland i största allmänhet.


Svenskar och amerikaner utan hasch, tjack, strippor och motorsågar. Med andra ord lite nyktrare.

Soundtrack: Nya Megadeth, som har en fjortiztitel.

7 kommentarer:

Metal Shrine sa...

Basisten är ju sjukt lik Derek Smalls.

138, a.k.a. CRJ sa...

Jag veeeet. Ville inte göra den jämförelsen. Var för uppenbart.

Anonym sa...

Vi satt hemma och lyssnade på "One" och räknade gitarrsolon.

138, a.k.a. CRJ sa...

Touché. Vad kom ni fram till?

Getvarg E sa...

Varför lyssnar du på Megadeth? Fullständigt barockt och rent av omdömeslöst.
Mwaaaaa Getvargen har talat Mwaaa

138, a.k.a. CRJ sa...

GETVARG: För att jag ska recensera den. Men sedan gillar jag ju Megadeth. Som saaaaataaaaan.

Getvarg E sa...

Fair enough