lördag 13 februari 2010

”Here comes the Melodifestival Meltdown/Run for your lives/Can’t stop the Melodifestival Meltdown/No-one survives” vol. 3

”Hippare hoppare” avskaffade just ironin som konstform. Dikten kan från och med nu aldrig överträffa verkligheten. Förbannade verklighet.

Cornelia: Jaaa duuu… Jaaaa, alltså. Jag måste ändå säga att… Det var inte fullt så… avskyvärt som jag trodde att det skulle vara.
Jag: Jag hatar verkligen etnomusik av hela mitt hjärta och med varje fiber i min kropp. Världsmusik – fuck jävla off. Balkanblås – blow me. Dö dö dö.
Cornelia: Jag tror nog att det är ömsesidigt.
Jag: Fair enough. Dogge får hatet på köpet.


5 kommentarer:

mehmet sa...

VADDÅRÅ ERU RASSE ELLER?!

Herral de Santina sa...

Ja, rashets är ju den enda rimliga anledningen att INTE gilla Balkanblås och afrikansk folkmusik.

OBS: Förtydligande då detta är en känslig fråga. Detta är ironi.

R sa...

Jag vill först förtydliga att jag ÄLSKAR Melodifestivalen, helt utan ironi och bortom alla rimliga gränser. Men... ja. Ähum.

För statistikens skull får man väl glädjas åt att de år efter år sätter en ny lägstanivå. Hade man inte kollat på Melodifestivalen hade man inte vetat exakt hur riktigt jävla genomusel musik faktiskt kan vara. Huruvida det är bra eller dåligt är en annan diskussion.

Herral de Santina sa...

Först lägger du ner blooggen.
Nu detta.

Ska vi oroa oss?

Men men. Vann rätt låt(ar) enligt dig, oh you disciple of unholy Björkman?

Och vem var EGENTLIGEN sämst: Dogge eller den där skeva skatan som försökte viska ”come and get me now” erotiskt in i micken?

R sa...

Kanske, men det är nog bara årstiden. Kan man inte ens greppa halmstrån får man klamra sig fast i Christer Björkmans skäggstubb. Skillnaden är dock att bloggen sannolikt kommer tillbaka, men min schlagerkärlek är ODÖDLIG.

Rätt låtar... tja, Pauline var min klara favorit, men den var väl för bra för att få en bättre placering än andra chansen. Erik Saade var om inte annat en kompetent tonårsidol, så honom kan jag acceptera trots den oerhört osexiga låttiteln (som f.ö. känns jävligt Seinfeld). Andreas Johnsons bidrag var mediokert men oförargligt, även om det drogs ner av att han var iklädd något som såg ut som en sjukdom. Orsa spelmän, däremot, gjorde sitt allra bästa för att spä på din och min övertygelse om att etno är det musikaliska svaret på HIV. Riktigt jävla hitlerdåligt, men det brukar som bekant inte hindra svenska folkets sympatier vare sig det gäller schlager eller politik.

Men ja, den skeva skatan var banne mig ändå kvällens absoluta bottennapp. Ett enda stort WTF. Tvångsinläggning!