Olivias dirty weekend: En odyssé i mingel, far/dotter-tradition och bloggfarväl

En hel helg av audienser och celebra besök för Olivia Obliteration. Mer tröttande än du kan tro för någon som är 3 veckor gammal och en halvmeter hög.


Finklänning och gubbkofta på.


Majken, Kristin och Andy, feat. Acid, kikade förbi…


…likaså Vega(n) Warrior Wirén, Patrik och Anna…


…samt tant Jannicke.


Jag och Olivia har redan utvecklat en återkommande tradition. Varje söndag promenerar vi upp på Hägerstensåsen och rotar i de sunkigaste av de sunkiga billighetsbackarna. Idag resulterade det i följande vinyler, till Cornelias stora förtvivlan:

1. En lp med den nye AC/DC-sångarens gamla band. Orimligt omslag, orimlig titel – ett orimligt album, helt enkelt.

2. Vad som allmänt anses vara Black Sabbaths absolut sämsta skiva. I 20 år har jag bläddrat förbi den i reabackarna, men nu var der dags. Cornelia: ”Ni köpte inte så bra grejer, tycker jag”. Tja, pja. Må så vara. Men tradition är tradition.

3. En Judas Priest-lp att ge bort till någon behövande, söndersvulten kultursjäl. Konvolutet visar sig inte alls innehålla ”Point of entry” (1981 och pederasten Dave Holland på trummor), utan ”Killing machine” (1978 och fenomenale Les Binks bakom skinnen). Klart uppköp.


Cornelia: ”På den här bilden ser hon ut som dig när du var barn. Du hade väldigt märklig huvdform som liten”. Det var 1970-tal – allt och alla hade märklig form.


”Wax on, wax off – piss off”.

Och med detta säger Olivia tillfälligt visuellt farväl till I Just Can't Hate Enough. Hon är slutkörd, behöver en paus, tar time out för att inte nöta ut nunan. Dagens kids vet värdet av att vårda sitt varumärke. Dessutom – till veckan börjar spädbarnskurserna i balett, shack och piano. Inget slöfockande här inte.

Soundtrack: 2 x 7" med underskattade Balance of Terror, New York-bandet som efter den 11 september 2001 slutade få snigelpost. Postverket skickade alla brev adresserade till någon med ”terror” i namnet rakt åt helvete. True story.