torsdag 6 januari 2011

Zen and the art of avoding work



Motivationen att skriva Dan Seagrave/Dan Swanö-artikel är i princip nere på noll. Jag försöker sparka igång med två adrenalinstinna, genomamerikanska, genomkorkade uppfinningar. För satan, av Satan.

Det här inlägget är mest en ursäkt för att slippa jobba och att få slänga upp den här länken. Hur i helvete såg landets extremmusiker ut på nittiotalet?! Kudos, Swanö.

Parent on parole


Med familjen utflugen passar jag på att besöka Stenler och Odies magnifika Wonderflat. Det är som att kliva in i en filmdekor fylld med värme, ungdom, skratt och lådvin. Gammal takhöjd, Bon och Novell på kaffebordet, rustikt trägolv, klädställ i vardagsrummet – none more Vasastan.

Soundtrack för kvällen är ett brott mot mänskligheten. Odie har på sin blogg utlyst en knulltävling: den som lyckas ha sex till hela den här Spotifylistan, vinner. Har ni någonsin lyssnat – och då menar jag verkligen lyssnat – igenom hela ”Say you, say me”? Vidrig, vidrig musik som får min mentala status att krackelera på samtliga plan.

Någonstans längs resans gång ser jag kopplingen mellan Gyllene Tiders ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” och Judas Priests första album ”Rocka rolla” från 1974. Det musikaliska sambandet Gessle/Halford/Tipton/Downing breder ut sig i min hjärna som en glasklart utkristalliserad raksträcka. Min vän Fredrik hälsar att det är ”en av de vidrigaste låtarna som någonsin skrivits på svenska”.

Jag skyller på vinet.

En i sällskapet berättar att hon går till en kinesisk häxdoktor i Uppsala vid namn Pan. Han har förklarat att hon lider av ”kall livmoder”. Nu äter hon tolv (12) piller varje dag för att liva upp stämningen och höja temperaturen där nere. Hepp.

Starköl, järn, Law and Order i väskan. Rimligt.

Vi hamnar på Kåken, #1 ställe där hufvudstadens vackra elit trängs. Och då menar jag verkligen trängs – jag har befunnit mig i moshpits med mindre närkontakt. Men. Du får röka vid baren. Det är värt alla blåmärken och stämplade tår.

Syftet med besöket är att nita en mediakändis, tillika heavy metal-posör, som uppfört sig som ett as mot Odie. Problemet är att han är så kort att han försvinner i mängden, och ärendet förblir oförrättat.

Vi tar ett järn istället för att ge oss på småfolk.



Lovisa spolas upp på bardisken bredvid mig som det kära återseende hon alltid är. Partyproffset stänger stället för att sedan dra vidare ut i natten. Jag blir kvar i dammet bakom henne och väljer den sunda och sedliga utvägen:

Hemgång FTW.

Soundtrack: Negative Gain ”Back from the dead”, Negative FX ”S/t”, None Of The Above ”S/t”, The Neighbors ”Negative attraction”, Negative Approach ”Tied down”. All hardcore, all negative, all day. Jag måste rensa bort Lionel Richie.

onsdag 5 januari 2011

Sökes: Kontorslokal (en seriös annons)

Min vän Jenny behöver ett kontor i Stockholm för att sprida Nuclear Blasts heavy metal-gospel över riket. Kriterierna lyder som följer:

”Minst 15 kvadrat. Helst eget rum så man kan stänga om sig och prata ostört i telefon och spela musik”.

Inte alls orimliga krav. Kan du hjälpa Jenny, hör av dig blixtsnabbt som en haj till jenny.walrothSNABELFUCKINGAgmail.com.

Hon är genuint intresserad.

Tack.

Soundtrack: ”Reagan’s in”, av och med Wasted Youth.

Klubb, vinyl, papper: Recept på framgång

Klubb. Mäktig kraft, ikväll. Finns inte så mycket mer att säga än det här. Kom i tid. Förra gången var det smockfullt.

Vinyl. Debuten från Spiders anländer på orimligt, men stolt, tiotumsformat. Den amputerar med exekutiv makt den digitala tidsåldern. Jag har fått hela släppet som mp3:or tidigare, och genom min datamaskin låter Spiders bra, men inte lysande.

När jag nu placerar nålen på vinylen förändras hela upplevelsen. Skivan uppgraderas på hög volym till nya höjder och demonstrerar med löjlig klarhet hur förnedrande internet är för all organisk, rock’n’roll-baserad musik. Om produktionen låter Marc Bolan 1974 till 1976, som bandet hävdar, är jag dock helt fel person att avgöra.

Köp Spiders här. Fuck you, piratladdare.

Eftertanke: Att lyssna och bedöma musik genom streamade filer, har verkligen sugit ur den saftigaste benmärgen ur rockjournalistikens söndervittrande skelett.

Fuck you, musikindustri, och fuck you igen, piratladdare.


Papper. Law and Order #2. Testostron. Taturingar. Fisheye. Sing-a-long. Mosh, Manliga män som gör saker tillsammans. Ett allvarstyngt och seriöst synsätt på en genuin, ungdomsfixerad subkultur från gatan. Hardcore som det alltid varit, är idag, och alltid kommer att vara.

Den här scenen är så integrerad i min DNA-struktur att jag inte kan låta bli att sugas in i texterna och vidvinkelfotografierna.

Köp tidningen här eller här. Fuck you, PDF.

Parents on parole


Med familjen utflugen bjuder jag in mitt lilla öppna förskolan-crüe på umgänge utan ungar. De går 01.30, efter tre flaskor vin och en stadig Fidel Castro. Sika Äpärä ain’t got shit on morsor på barnfria äventyr.

Soundtrack under kvällen, mycket på r: Rolling Stones, Roky Erickson, Redd Kross, Hellacopters, Runaways, Devil’s Blood, Iggy and the Stooges, Rheingold.

”Christoffer, använder du aldrig Spotify?”
”Nej.”

tisdag 4 januari 2011

”Too hard core/This shit ain’t cool”



Wikipedia, om järnridån, denna oomtvistliga subkulturella symbol:
I fysisk mening började nedmonteringen i maj 1989, då Ungern öppnade gränsen mot Österrike och avlägsnade taggtråden, för att nå en höjdpunkt 9 november samma år, då Berlinmuren öppnades.”

I Just Can’t Hate Enough, denna oomtvistliga subkulturella maktfaktor, om verkligheten: 2011 ger sig Ungern på Ice-T, en ytterst marginaliserad artist som redan George Bush den förste hatade mer än Hitler. För i helvete – är nittiotalet redan tillbaka med full kraft?!

Inse 1: Tre av de här medlemmarna är numera avlidna. Tre!
Inse 2: Det här är fortfarande en extreeemt grov text. Kudos.

Eftertanke: Jag och Cornelia råkar bläddra förbi ”Minuten”. Vi ser cirka, tja, en minut. Sedan bläddrar vi förbi ”Fångarna på fortet”. Vi konstaterar att det uppenbarligen inte görs någon tv-underhållning för vuxna människor längre. Det bor 1 600 000 stycken tioåringar i Sverige just nu. Och de tittar alla på tv.

All hail Settman – it’s good to be the king.

”Den er jo så devil may care rock’n’roll historie som det kan få blitt!”



Om du prenumererar på Sweden Rock kan du nu läsa resultatet av min åtta (8) minuter långa intervju med Fenriz i Darkthrone. Det blev åtta tusen (8 000) tecken om omslaget till ”Transilvanian hunger”.

Om du inte prenumererar kan du inte läsa den alls, då artikeln ligger på de sidor som exklusivt är till för de som föraktar lösnummersköpande.

Soundtrack: ”No speed limit for destruction”, av och med Inepsy.

Pappan med paketet



Mitt grepp om ironin har slutligen lossnat helt. Jag konsumerar så mycket media och läser så många korkade skriverier av så många korkade skribenter i så många olika korkade kanaler, att jag inte länge kan skilja på gäck och allvar.

Kan någon verkligen skriva ”ungar ska inte förmenas häxtjut, smatterband och kinapuffar, familjefäder måste få briljera med fyrverkeripaket”, och mena det helt utan ironiska baktankar?

Ja, i DN går det alldeles utmärkt. Skjut mig.

Eftertanke 1: Jag drar snuskiga Benny Hilliga buskiskopplingar på ”familjefäder måste få briljera med fyrverkeripaket”? Är jag ensam?

Eftertanke 2: En helt mediafri vecka, skulle jag klara det? Är det ens möjligt? Tända av totalt, cold turkey, kallsvettningar, diarré, frossa. Kan vara värt det. Dags att satsa mer på medium. Andra sidan är det nya svarta. De döda lägger väldigt lite tankekraft på familjefäder och deras mäktiga fyrverkeripaket. Gott så.

måndag 3 januari 2011

Amoralisk urkraft: R.I.P.

”Fotografering av barn: Fotografierna kommer naturligtvis att hålla sig inom ramen för vanlig anständighet och sedlighet.”

Ny tid, ny giv – dags att fylla i förskolepapper.

Redan mentala tvekamper och grubblerier gällande anpassning versus kompromisslöshet. Vi själva drar knivskarpa ideologiska gränser när det gäller kost, grov genusmärkning och religion, men hur gör vi med vårt barn? Allt som på avstånd framstod som glasklart framkallar på närmare håll pur ångest. Kryssar vi ”ja” eller ”nej” på frågan om kyrkobesök vid högtider? Kika på en krubba och sjunga lite tillsammans med de andra barnen, är det harmlös gemenskap eller religiös indoktrinering från två års ålder? Dömer vi dottern till en framtida Unabomber-existens i ensamhet om vi utestänger henne från sådant som de andra jämnåriga barnen gör tillsammans?

Det var lättare med barnuppfostran innan vi fick barn.

På tal om inget: En vän säljer sitt bohag.

Soundtrack: ”Born, fed, slaughtered”, av och med Misery. Alltid.

Totoro på skärm. Totoro i famn. Totoro FTW.

Tävling: ”President Reagan can shove it!”

Plocka fram söndagskostymen. Det är hardcore.

Min mental-o-meter visar på den röda zonen: total oinspiration. Så jag dammar till med en tävling. För hardcorefreaks. Av hardcorefreaks.

Los Angeles T.S.O.L. spelar i Linköping den 14 januari. Punkpuritaner älskar dem för en ornamentalt odödlig ep samt ett väldigt bra debutalbum, båda lössläppta 1981. Heavy metal-entusiaster känner dem via Slayers covers från 1996.

T.S.O.L. gick från hardcore i sin renaste mest våldsamma västkustform, via gothig Konstfackspunk, till hårdsprayad hårdrock. Jag gissar att fokus kommer att ligga på de tidiga åren när gruppen glider upp på Lórients minimala scen.

Uppträder gör även Skraeckoedlan, Above Suspicions samt I Just Can’t Hate Enough-sönderkramade älsklingarna Bombus.

All info om konserten hittar du – här.
Mer antik hardcorepunk i Linköping 2011 – här.

Tävling: Två konsertbiljetter, en vinnare.

Fråga: Olivia Obliteration (nedan) är född den 15 augusti 2009. Då var hon 50 cm lång. Jag är 188 cm. Hennes mor är 162 cm. Hur lång är Olivia Obliteration just nu i denna sekund?



Lämna din gissning samt epostadress som kommentar. Jag drar vinnaren på fredag.

Bonusfråga: Någon som ska på konserten och har plats i bilen? Jag har körkort och social kompetens. Maila mig.

Än så länge löper 2011 på åt samma håll som 2010


Smal. Snabba klipp. Check.

söndag 2 januari 2011

Tut-tut: När kommer barnens ”Mein kampf”?


Vi har åldersgräns på tobak.
Vi har åldersgräns på sprit.
Vi har åldersgräns på att köra bil.
Vi har åldersgräns på att hantera fyrverkerier.
Men det finns ingen åldersgräns på religiös indoktrinering.

Guds slavar tillåts prångla ut barnbiblar i mängder till landets femåringar, inget krångel. Trots att det är betydligt farligare för framtiden än en nyårsraket i händerna på en folkölslullig sextonåring.

För i helvete – tänk på barnen.

Soundtrack: ”Soma holiday”, av och med The Proletariat.

Society Fashionista System Decontrol 138: Bristol

En handske. Kom ihåg: Alltid bara en handske.

Den som gräver en fashionistagrop åt andra faller ofta själv däri. Här ger jag kudos och berömmelse till folk som undviker att ha saker i fickorna på obscent tajta jeans. Här sågar jag folk som inte lyckas undvika att ha saker i fickorna på obscent tajta jeans. Här ovan, i ett ögonblick fångat någonstans under förra decenniet, har jag uppenbarligen ignorerat mina egna klädkoder. Ett orimligt modemisslyckande.

Än mer orimligt är att två av personer på fotografiet även figurerar i det här stycket svensk tv-historia.

22 år sedan. Jag fick inte se programmet för mamma på grund av porren. Tack, SVT. Tack, John Chrispinsson. Tack, ”Svepet”.

Soundtrack: ”Screaming blue murder”, av och med Girlschool.

Död zon, Telefonplan


Jannicke och Ben på besök. Tofunudlar på tallriken. GG Allin i högtalarna. Snack om forna crustcelebriteter ur bekantskapskretsen som numera är helt vanliga fashioncelebriteter utanför bekantskapskretsen. Världens. Slappaste. Livsnjutaresöndag. FTW.

lördag 1 januari 2011

Årets nya ord vol. 138, a.k.a. Surprise, you’re raped

Sista veckan av 2010 ägnades i media traditionsenligt åt alla nya ord som dykt upp under året. Det har skrivits mycket om kaffeflickor, Bjästa och askmolnsrelaterade ordkonstruktioner. Men en term, som i alla fall inte jag hört tidigare, saknas:

Sex by surprise – överraskningsknull.

Som Cornelia säger låter det onekligen som något trevligt och roligt. Ja, nästan gulligt. Själv får jag två scenarion i skallen via detta uttryck:

1. En raffsetbestyckad kvinna som utan förvarning dyker upp ur en gigantisk födelsedagstårta. Tänk diverse scenarion i ”Lucky Luke” och valfri fest hos Berlusconi. Oldschoolgubbigt, visst. Men samtidigt löjeväckande oförargligt på samma sätt som, tja, Benny Hills flintsmaskande upptåg.

2. Amerikanska pratprogram av grövsta white trash-kaliber. Tänk Jerry Springer, tänk Ricki Lake, tänk bekännelsetema. En fru ska avslöja en ”sexy secret” för sin ovetande man. Hemligheten är att hon är strippa och/eller suger av lastbilschaufförer i mörka gränder för pengar. Oldschoolsolkigt, visst. Men samtidigt… Eh. Ja, bara übersolkigt, helt enkelt. Tragiskt både gällande de inblandades livsval, och tv-tittarens mentala status.

Men ingen av mina associationer stämmer. ”Sex by surprise” saknar allt underhållningsvärde. Konceptet är lika enkelt som märkligt: Att ligga med en person som inte är vid medvetande. ”Shazam! Här är min penis, i ditt hål, utan att du ens märkte den glida in! Presto!” Som Tobbe Trollkarl med ballhojta.

Eller för att använda ett gammalt beprövat ord: Våldtäkt.

”Here I am. Rock you like a hurricane. Bitch.”