måndag 3 januari 2011

Amoralisk urkraft: R.I.P.

”Fotografering av barn: Fotografierna kommer naturligtvis att hålla sig inom ramen för vanlig anständighet och sedlighet.”

Ny tid, ny giv – dags att fylla i förskolepapper.

Redan mentala tvekamper och grubblerier gällande anpassning versus kompromisslöshet. Vi själva drar knivskarpa ideologiska gränser när det gäller kost, grov genusmärkning och religion, men hur gör vi med vårt barn? Allt som på avstånd framstod som glasklart framkallar på närmare håll pur ångest. Kryssar vi ”ja” eller ”nej” på frågan om kyrkobesök vid högtider? Kika på en krubba och sjunga lite tillsammans med de andra barnen, är det harmlös gemenskap eller religiös indoktrinering från två års ålder? Dömer vi dottern till en framtida Unabomber-existens i ensamhet om vi utestänger henne från sådant som de andra jämnåriga barnen gör tillsammans?

Det var lättare med barnuppfostran innan vi fick barn.

På tal om inget: En vän säljer sitt bohag.

Soundtrack: ”Born, fed, slaughtered”, av och med Misery. Alltid.

Totoro på skärm. Totoro i famn. Totoro FTW.

17 kommentarer:

Johan Eklund sa...

Jag skulle kryssa 'ja' om jag var ni. Jag tror inte man ska skydda barn oavsett ålder från verklighetens faktum. Förhoppningsvis vill ni ju ge henne en möjlighet att tänka fritt och välja själv i livet (annars begår ni ju samma kardinalfel som de institutioner ni kritiserar). Då måste hon också få komma i kontakt med dessa samhälleliga fenomen.

Kort och gott - lita på erat barn redan nu, att hon kommer välja rätt i livet. Men ge henne också chansen att göra rätt väl själv också.

138 sa...

Cornelia hälsar att ”det är exakt så där jag tycker också, bara att jag är mindre välformulerad”.

Jag håller med samtidigt som jag inte gör det.

Att inte skicka iväg sitt barn att delta i en religiös rörelses ceremonier – när man varken tror på eller sympatiserar med ngt som denna rörelse står för – är inte detsamma som att förvägra henne rätten att tänka fritt. Vi stänger inte av information och kunskap.

Jag är bara djupt skeptiskt till att en präst ska peka på en bebisdocka i ett leksakshus och säga ”det där är vår frälsare, Jesus Kristus, han dog för våra synder, snällt va?”. Vilken tvååring kommer inte tycka att krubban är cool och rolig? Visa män, kameler, stjärnor, presenter, bebisar, åsnor! Och där börjar livslögnen.

Nästa jul är hon 28 månader gammal. Vad vi än gör med henne väljer vi åt henne. Vi väljer hennes mat, kläder, leksaker, dvd:er etc. Och så ska det vara. Barn kan inte välja. Jag är lite less på att få höra "jaha, äter ditt barn bara vegetariskt, men då har ni ju valt åt henne”. Ja. Det har vi. Och du har valt att ditt barn ska äta kött. Samma sak, bara ett annat val.

Jag är verkligen inte emot att skydda barn från verkligheten, tvärtom. Jag är FÖR verkligheten.

Jag vill bara poängtera att allt du säger är vettigt. Jag upplever bara en sjuk jävla ambivalens för det här, och jag vet inte vad jag tycker eller vad jag ska göra. En ovan situation för mig.

Som sagt: Det var lättare att uppfostra barn innan man fick barn.

Lisa sa...

Kan ni inte försöka balansera upp den kristna indoktrineringen då, genom att presentera också andra sagor på samma sätt som sagan om jesusbarnet? Jag minns hur jag som barn läste alla möjliga religioners berättelser, framföra allt eftersom de ofta är spännande med bra dramaturgi, och vad är Jesus mot tex Athena? Kanske inget att läsa just de första åren, men jag tror ändå på att presentera alternativ istället för att utesluta.
Jag tror att det är viktigt med förståelsen för att vårt samhälle, precis som alla andra samhällen, till stor del bygger på värderingar som berättas genom olika sagor (som dessutom är så starka att människor tror på dem och de kallas religioner), det gör att man i slutändan inser hur lika (idiotiska) vi alla är. Och typ där kan hon fatta sitt eget beslut vad hon vill tro, eller inte, på.

138 sa...

Lisa: Tack för ytterligare en smart kommentar. Ja, jag vet. Vi tänker på det där också och jag läste också massa olika religiösa sagor som barn. Och det gick ju bra för mig…

Jag vill till och med minnas att vi sjöng psalmer i mängder på lågstadiet, i klassrummet. Helvete, är jag SÅ gammal?!

Men min ryggmärgsreflex är ändå att strikt hålla OO på en diet av fabler: Sedeslärande historier som sällan leder till burka och inskränkta aborträtter.

Stina sa...

"Jag vill till och med minnas att vi sjöng psalmer i mängder på lågstadiet, i klassrummet."

Här ligger en viktig poäng.

Tänk på hur skrämmande många människor genomgått detta under sin skolgång, kontra hur betryggande få av dessa blev troende, aktiva kristna som ett resultat.

138 sa...

Well, when you put it like that…

Fredrik sa...

Ang de sista två kommentarerna:

Det kan ju bero på att det än så länge är frivilligt? Att tro?

God fortsättning på er alla!

Johan Eklund sa...

@Stina, du stal orden ur min mun.

@ Christoffer, Jag har växt upp med ultrafundemantalistiska Lutheraner i släkten. Blivit hotad med Guds Vrede och att brinna i skärselden sen jag var nyfödd. Blev påtvingad att genomföra konfirmation för att inte dra vanära över min familj osv...

Men det gjorde mig nog bara mer övertygad om hyckleriet.

Med er som föräldrar tror jag aldrig att det finns en risk för att hon ska bli indoktrinerad. Däremot lär ni få en hel del obekväma frågor när hennes världsbilder kolliderar. Men det är en del av att växa upp. Och en viktig process i att lära sig tänka självständigt.

Stina sa...

Några tankar till:

Tänk på hur ung Olivia är, jag är tveksam till om detta kommer leda till djupare tankar än "Bebis under en stjärna? Kameler? Coolt."

Om hon blev utsatt för dessa kristna skrönor dagligen, från exempelvis föräldrar eller en kristen friskola, så skulle de självklart ankra sig fast på ett helt annat sätt, men jag antar att detta bara kommer att inträffa under jul och påsk?

Hon kommer inte bli Carola för att hon får veta att man får påskägg för att det står i en gammal bok att den där snubben under stjärnan blev uppspikad.

carl pedarl sa...

jag har svårt att tro att gå i kyrkan och höra vaför vi firar jul gör någon till kristen

om man redan har en tro inom familjen så kan det nog bara förstärka det hela undermedvetet hos ett barn, typ "sånt där brukar pappa prata om, nu säger fröken samma sak, då ligger det nog något i det"

kommer man från ett 100% gudlöst hem vilket olivia uppenbarligen gör så blir det knappast mer än en utflykt + sagostund med kompisarna

138 sa...

Gah! Ni är så vettiga allihopa. Jag veeet ju allt det här. Det är bara… ren reflex, ryggmärgsreaktion, jag går på magkänslan. Kryssar ”nej” på det mesta av mångårig vana.

Skrotnisse sa...

@ "Hon kommer inte bli Carola för att hon får veta att man får påskägg för att det står i en gammal bok att den där snubben under stjärnan blev uppspikad"

Nej men hon kommer tänka "Åh skumbananer! YESSS!" och skumbananer är djävulens verk. Vet ju alla.

Johan Eklund sa...

Du handlar efter egoistisk känsla och inte förnuft med andra ord? ;)

Är det inte just det religion handlar om? Att låta känslor och rädslor lura sinnet till irrationella slutsatser?

Hehe.

Fredrik sa...

På frågan: varför firar vi jul: vintersolståndet. Julen är en efterkonstruktion. Men det säger jag bara för att jag vill, inte för att jag bryr mig.

Jag läste just att big bang är en religiös teori. De bytte bara ut orden gud mot big bang, och förlängde tidsförloppet en aning. Jag gillar det. Då måste man tänka igen. Varför har alla andra fel? Varför har alla andra rätt? ifrågasätt. Barn är smarta, men de har lite mindre erfarenhet att väga sitt tänk emot.

Johan sa...

Vår dotter vet vad som händer när man dör, då finns man inte mer. Ingen stor grej, hon greppar ännu inte vidden av det. Hon har även gått i kyrkan med mer traditionella släktingar, och gillar det. Hon tycker mycket riktigt att krubban är cool, vet att det är Josef, Maria och jesusbarnet etc. Mer än så fattar hon inte än. När hon blir större kanske hon frågar, då säger vi att en del tror att man kommer någon annanstans när man dör, men att vi tror att man slutar finnas. Har hon en period av barnatro tänker jag låta henne ha det. Blir hon kristen dåre som vuxen beror det knappast på några kyrkobesök i barndomen. Så tänker jag.

Till nästa grej. Vi var veganer när hon föddes, men bestämde av olika skäl att hon bara skulle vara vegetarian (och sen gick det snabbt utför för oss också). Det har gått hur bra som helst. Får se hur hon tänker när hon blir äldre, men nu är det viktigt för henne också. Dessutom är hon sjuk långt mer sällan än de flesta barn, vilket visserligen inte behöver ha med kosten att göra.

Tom S. sa...

Så länge ni inte trycker ner religiösa värderingar i halsen på henne varje dag under hennes uppväxt ser jag inte det som en särskilt stor grej. Jag förstår ditt dilemma för jag tänkte instinktivt 'nej' när jag läste inlägget. Samtidigt kanske hon utesluts från en gemenskap?

Jag gick igenom det där samtidigt som jag hade en katolsk uppfostran. Kryssad i pannan med heligt vatten vid födseln, obligatorisk religionsundervisning varje söndag i tre timmar och konfirmation vid 15 års ålder. Då fick jag valet av mina föräldrar att själv bestämma hur jag ville fortsätta. Då jag aldrig riktigt indoktrinerades i Den Stora Lögnen gick jag ur församlingen snabbare än prästen skulle hinna säga Gorgoroth. Och idag ställer jag mig väldigt kritiskt till allt som har med religion att göra så det blev väl människa av mig också.

Som en kul anekdot kan jag berätta att vi var en mångkulturell katolsk förening (finländare, polacker, svenskar och ugandier) som redan vid 12 år var väldigt kritiskt inställda mot religion och kunde tänka fritt. Religionsundervisningen blev aldrig någon egentligen undervisning utan en debatt där vi ifrågasatte prästens varenda ord till den grad att han inte kunde motargumentera och bytte grupp.

Underskatta inte barns intelligens.

Sanna sa...

Vi har funderat över detta också, känns så fel att skicka dit honom när ingen av oss är med i kyrkan. Slutligen blev det ändå så att Sigge följde med till kyrkan och sa glatt när han kom hem att han varit och tittat på en saga. Vi sa då att det finns folk som tror att den
sagan är på riktigt, han undrade om vi trodde det och svarade nej men att han får tro på den om han vill.

Nästa dag sa han att han trodde på Jesus för att sedan säga: Skoja!

Klart man påverkar sitt barn på ett eller annat sätt men att inte svara på hans fråga känns inte som ett alternativ. Själv är jag uppvuxen med starkt icke troende familj, mormor lovade mig presenter om jag inte konfirmerade mig bl.a.

Visst var det mycket lättare med barnuppfostran innan man fick barn!