Nu har vinylen hittat fram och jag nås av följande recension:
”Paper var ju riktigt bra. Väldigt hitigt (om nu det är ett ord). Ska jag vara ärlig så trodde jag att det säkert är nåt som är för brutalt för mig så det var en mycket positiv överraskning. Jag lyssnar ju mest på ’lös rock’ som 5-åringen beskriver det, dvs indie, pop och lite alternativ rock.
Tog några bilder på Kiss-marodören när vi drog igång skivan. Han verkade också gilla den, gråter i alla fall inte som han gör när jag lyssnar på Bob Dylan (eller Byggare Bob Dylan, som han sa när han var mindre).
Tack vare dig klarade jag mig undan med endast en genomspelning av Destroyer idag.”
En ung mans funderingar:
”Vad heter han?”
”Lever han?” (han vet att Eric Carr inte gör det)
”Vilken liten synth dom har.”
Sällan har hipsterkorrekt och skrovlig krautrock kommit så väl till pass. Kudos till alla inblandade. Fuck you, Kiss.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar