torsdag 20 januari 2011

På förekommen anledning: ”No dice”

Framsida med varudeklaration, årtal samt den medvetna lögnen och marknadsföringsstrategin ”pay no more than $6 for this crappy thing ever”. Naturligtvis är skivan tryckt i så begränsad upplaga att den genast blir ett samlarobjekt. Detta innan Ebay var varje mans lekplats.

Baksida med gnuggbokstäver. I massor.

Världens största textpapper med mer gnuggisar, MAD Magazine-humor, handskrivna texter och ett genomsarkastiskt manifest. Mark McCoy, din jävla dåre.


Mittenhål med fuck you.

Så här, så här ska en layoutslipsten dras. Dra åt helvete, alla SOFO-grafiker med mediaglasögon.

10 kommentarer:

Joel sa...

Detta är skitsnyggt!!

Tompa sa...

Här passar ju den där kommentaren bättre än det andra stället jag råkade kommentera.

Mark McCoy bodde ju i Stockholm ett år eller nåt. Nån som känner tjejen han var tillsammans med? De borde ju ha träffats på nån turné med The Oath.

Rikard sa...

Gilla.

1658 sa...

Fortfarande en platta, även om toleransen för skitunge-rösten håller i ungefär en sida (lite som att Aztec Two Step-peppen höll lika länge som deras samlade samplingar).


Var ens NÅGOT av de efterföljande CB-projekten ngt att ha?

Anonym sa...

Snälla 138 håll dig till darkthrone-relaterad metalpunk. Även om det är trendigt så finns ju ett musikaliskt innehåll till skillnad ifrån det där 90-tals skräpet.

138 sa...

1658: Pja, Punch In The Face var väl helt rekorderlig hardcore. Sedan gillade jag väl Marks Virgin Mega Whore.

TOMPA: Inte en susning. Fråga Per Thunell.

ANONYM: Ja, som jag sa i en tidigare kommentar – Charles Bronson uppskattas mer för estetiken än musiken.

per sa...

Jo Mark bodde en väldigt kort period i Sverige.
Man bör kolla in Failures också...Lpn är bättre än 7"

Anonym sa...

tyvärr Christoffer så tror jag inte det är riktiga gnuggisar som ligger till grund för layouten, likt förbannat inkört i dator med typsnitt och omplacerat så det skall efterlikna gnuggisar hur trve den än kan se ut.

138 sa...

Anonym: Hade folk datamaskiner 1997?

Urban Warrior sa...

Äh! Man gjorde alla sidor för hand, med gnuggbokstäver, sönderkopierade foton och penna. Sen såg man till att ha en kompis som hade scanner på sitt jobb där man kunde digitalisera hela artworket så man kunde skicka det på en Zipdisk till bolaget.
True story.