Schulman in blasphemy

Sanctuary in Blasphemy spelar på Snövit. Jag sitter hemma i familjens trygga famn. Illegalt ”30 Rock”-maraton på datorn och ett glas rött. Sedan introducerar Cornelia mig för ”Schulman show”. Hon har länge varit ett superfan av det här lågbudgetprogrammet som lockar en halv miljon tittare i veckan. Det har lett till att Cornelia utvecklat en orimlig krush på Markus Larsson.

Jag har lika länge varit skeptisk. Inte på grund av Larsson. What can I say, hon har en svaghet för bittra norrlänningar. I åratal har jag refererat till Schulman som ”den där gnagaren”. Men skam det ställningstagande som inte förtjänar en omvärdering. Som skribent har jag upptäckt att han är fittbra. En lysande människokännare och betraktare av vår mainstreamsamtid. Och en knivskarp stilist, till råga på allt. Kudos. Nu när jag även sett honom livs levande, då han stryker förbi mitt anspråkslösa skribord, kan jag tillskriva honom ytterligare ett statushöjande karaktärsdrag: han är smal. Bergen-Belsen-smal på det där Sisters of Mercy-liknande amfetaminsättet som jag alltid uppskattat, respekterat och avundats hos andra män.

Jag: Jaha, ”Schulman show” alltså. Helt okej men inte svinkul.
Cornelia: Näe, det här var det lätt tråkigaste avsnittet någonsin.
Jag: Jag kanske ska snacka in mig hos honom så jag får vara med, nu när vi jobbar på samma ställe. Så du slutar ha en krush på Larsson.
Cornelia: Ingen idé. Schulman skulle tycka att du är ett avskum.
Jag: Ett avskum?! Men förra veckan sa du bara att han skulle tycka att jag var märklig, eftersom han är så konservativ och överklassig av sig. ”En kille med lång hår? Märkligt, mycket märkligt”, typ. Så sa du då. Är jag nu uppgraderad till avskum?
Cornelia: Ja.