Fick detta mail från en nära vän:
"Hur ofta sitter du och skrattar och slår dig själv på knäna över att du
lyckats ta dig loss från Close-Ups klibbiga tentakler?"
Kära vän,
Inte så ofta som man kan tro. Jag pendlar enormt eftersom jag är en sådan ofantlig humörmänniska. Mina olika lägen gällande min yrkeskarriär är som följer:
1. Otroligt lycklig. Uppsluppen på ett sätt som inte ens karnevalen i Rio kommer i närheten av. Du vet killen som missade sitt plan den 11:e september 2001, det plan som sedermera flög in i ett hus? Hans lycka är ingenting mot min.
2. Otrolig ångest över att inte ha en garanterad fast inkomst, speciellt när ekonomin nu är på väg åt helvete.
3. Otrolig saknad över att inte ha superkoll och sitta mitt i smeten. Slår lätt över i historierevisionism, vilket leder till "hmmm, det var nog ett ganska bra jobb ändå, jag ska kanske böna och be om att få det tillbaka".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Meh - sådär känner vi alla min käre vän... Easy, easy.
Vad är det du saknar Balla? Umeå, Hemgården, X-box kvällarna hos Erik på fysikgränd?
Men du är väldans saknad. Förresten: "Om du någonsin skaffar en blogg kommer jag säga upp all bekantskap" citat 138
Fredde: ja, det kan hända att jag saknar det ibland - det va ju goa tider!
Jag känner något behov av att säga att om man ser för mycket i backspegeln kommer man köra in i bilen framför.
Men jag låter bli.
Ja, det var goa tider. Umeå saknar dig i alla fall.
Roligt att ni använder min blogg som oldschoolchat, typ Passagen!
Skicka en kommentar