Close-Up: The grind shrine, a.k.a. John Peel

Close-Up #116 är ute. Jag bidrar med två recensioner.

Diverse artister
Grind madness at the BBC, the Earache grind sessions
Earache (Sound Pollution)

Året är 1987, månaden augusti. Nirvana ligger fyra år framåt i tiden, du kan inte köpa uppror på Carlings och demokassetter är den extrema underjordens främsta kanal. I BBC:s studio i London riggar fyra skruffiga Birmingham-punkslynglar upp sin utrustning. Lee Dorrian, Bill Steer, Shane Embury och Mick Harris går kollektivt under namnet Napalm Death, och ska på inbjudan av John Peel spela in en session till hans radioshow. Killarna drar igenom hela sin repertoar – nio låtar, drygt fyra minuter musik – tre gången på raken. När de är klara frågar producenten Dale Griffin, grundare av ”All the young dudes”-mjukrockande Mott The Hopple, om de är redo att spela en låt.

För en hårdrockare född 1987, van att köpa Slipknot-tröjor på den lokala bensinmacken, är allt detta science fiction. Kassetter och inga nitar på H&M? Vem är John Peel, någon mp3-bloggare? Varför skulle han spela in egna band? Och den där hopplakillen, han borde lyssna på Pig Destroyer, de har också jättekorta låtar. Jag kan skicka över hela Relapse-katalogen till dig, frienda mig på Facebook så fixar vi det.

Nej, allt var inte bättre förr. Men i tider då triggat baskaggesmatter och Behemoth anses stå på toppen av näringskedjan, går det att säga att brutalitet faktiskt var bättre förr. Mycket bättre. Och i den musikaliska hårdhetens evolutionsteori går det inte att hoppa över radiomannen John Peel. Hans omfamnade av death metal, grindcore och hardcorepunk, och hur han via den statsägda engelska radion förde ut dessa kompromisslösa konstyttringar till massan, kan inte underskattas. Hans ansträngningar för att locka in den obskyra underjorden i sin BBC-studio är inte metalhistoria, utan musikhistoria av den sort som förtjänar universitetslektioner.

På tre snyggt boxförpackade cd:s breder åtta brittiska band ut sina besök hos Peel, alla inspelade mellan 1987 och 1990. Napalm Deaths första möte med BBC från 1987 är det bästa gruppen någonsin spelat in. Tjugotvå år senare är de nio spåren fortfarande det närmaste icke-musik som det går att komma med samma förutsättningar som Chuck Berry hade på femtiotalet: Sång, gitarr, bas, trummor. Tidlöst, obligatoriskt – detta är grundkursen i den absurda genre som kallas grindcore. Ytterligare två fantastiska sessioner med Napalm Death, 1988 och 1990, återfinns här, men det är de där första fyra minuterna som människor kommer att minnas om hundra år.
Där, exakt där, hände det.

Carcass framför så råa och oborstade, nästan slappa, versioner av ”Reek of putrefaction” och ”Exhume to consume”, att det för ett otränat öra måste framstå som rent plojande. Ungefär som den reaktion Fredrik Strage fick när han nyligen spelade General Surgery för Kristin Kaspersen i morgontv, fast tjugo år tidigare. Och Bolt Throwers första inspelning från januari 1988 uppvisar en betydligt thrashigare framtoning än vad som gjort bandet legendariskt. Framförallt Alan Wests rena sång fascinerar. Redan i november samma år är dock Karl Willetts klassiska dödsgruffande på plats för inspelning nummer två. Gåshud, ren och skär gåshud.

Extreme Noise Terror och Unseen Terror, båda med Napalm Deaths trumdemon Mick Harris på pallen, presterar bättre än något som förekommer på respektive bands egna studioalbum. Heresys höghastighetsinferno bevisar än en gång att bandet var den engelska hardcorescenens absoluta formtopp. En låt som ”Everyday madness everyday” får mig att vilja gå ner på Sergels torg och bitchslappa emokids samtidigt som jag hysteriskt gallskriker ”detta är hardcorepunk, åt helvete med er crabcore”. Detsamma gäller Intense Degree och dess intensiva åttiotalsrens.

Enda svaga kortet här utgörs av Napalm Death-avfällingen Justin Broadricks industrimetalliska Godflesh, en duo som är och förblir mer spännande i teorin än i praktiken. Men det kvittar. ”Grind madness at the BBC, the Earache grind sessions” är årets julklapp till generation In Flames. Välbehövlig chockterapi och nyttig historielektion i ett. All hail Peel. [10]
Christoffer Röstund Jonsson

Den andra recensionen hittar jag inte. Tuff tur. Köp tidningen.


”Lyssna pappa, lyssna! De spelar snabbare än en utLASning i hufvudstadens mediasfär!”