Raiders of the lost 138 archives 2:Do you want some pussy?

Imorgon spelar W.A.S.P. i Stockholm och jag är barnsligt peppad. Senaste gången jag såg gruppen, on a motherfucking Finland boat, var det exakt huuur bra som helst. Inget gäck.

För att sätta stämningen – tända de levande ljusen, korka upp den romantiska flaskan med rött, fantisera om Chris Holmes beryktade jättekuk – ägnar jag mig åt ytterligare Indiana Jones-stylee heavy metal-arkeologi. Här är en 10 år gammal recension av W.A.S.P.

Notera 1: Texten är starkt färgad av eran. Jag har betraktat bandet utifrån en tidsålder då inte alla band existerad och nostalgi inte var själva fundamentet i hårdrocksscenen. Nu är det andra tider, andra kvastar ska sopa fram drag under stålgaloscherna. Vartenda band som någonsin funnits är aktivt och nostalgi är självändamålet.
I samma klippbok som jag grävde fram W.A.S.P. finns någonstans en intervju med Ronnie James Dio, även den tio år gammal. Jag frågade om det inte bara är nostalgi som gör att han kan kuska runt och harva ”Holy diver” om och om och om igen. Han viftade irriterat bort mig och sa att nostlagi, Christoffer, det är inte nostalgi om folk är villiga att betala för att se och höra det. Han hade rätt. Jag hade fel.

Leva i nuet – leva på gamla meriter: 0, 1.

Notera 2: Ikväll var jag och drack några onsdagskalla med mina tvtablå-kollegor (eller, jag är tillfäligt arbetslös, så ex-kollegor är mer korrekt). Jag sa att jag är besinningslöst sugen på att se W.A.S.P. Varenda en av dem sa ”We Are Satan’s People?” och började prata om den kristna pederasten Siwert Öholm. Till och med Erik, som är född 1987! Det arvet, mina vänner, det arvet är för evigt. Går ej köpa för kr.