”Där kom mannen som jag skulle träffa. Mannen som mördade sin dotter. Mannen som är ett monster i gemene mans ögon. Han hade blå mjukisbyxor på sig.”
Jag har bara hunnit 100 sidor in i Nima Dervish och Emre Güngörs ”Varför mördar man sin dotter?”, en av höstens mest omtalade böcker. En sak kan jag dock slå fast redan nu: Angeläget ämne, men jag saknar en textredigering hårdare än en Peel session med Napalm Death.
Sitter du på sprängstoff som citatet ovan, behöver du inte stycken som ”trots att jag hade ställt alarmklockan på väckning klockan 8 var jag vaken redan halv 7 – vilket var lika ovanligt för mig som mina sömnsvårigheter natten innan. Jag fick inte heller i mig någon frukost utan startade istället dagen med en eneridrink. Sedan började jag gå mot anstalten tillsammans med de andra gästerna och anhöriga.”
Än så länge påminner det om gamla skolans Close-Up-artiklar. De där du fick börja med att läsa 10 000 tecken om födointag och resans vedermödor, innan skribenten slutligen träffade bandet på en pressträff där alla är pruttfulla i en flyghangar i Düsseldorf.
Ingen vill veta var du köpt din energidrink. Vi vill veta vad landets mest beryktade mördare har på hjärtat. Personen i fokus, inte journalisten. Såvida du inte är Hunter S. Thompson, men gonzojournalistik och hedersmord är en mer orimlig crossover än black metal och självdistans. Gonzomord? Hedersgonzo? Nej.
Igen: Fokus på den som blir intervjuad. Inte den som intervjuar.
I övrigt: Fascinerande att AC4 lyckats fånga hela Desperate Fight-estetiken i sin albumlayout. Det är som om tiden stått stilla och Johan ”Döden” Dalroth fortfarande tar varenda gruppbild i hela Umeå. Hoppas det inte låter lika utdaterat om 10 år som hela 1994 låter idag.
Soundtrack: Ramones ”Havana affair”, ”I wanna live”, ”Commando”· Lätt att glömma bort hur bra de var, trots allt.
Inlägg
12 kommentarer:
Det kanske bara är jag, men jag saknar verkligen gamla sortens close-uptexter, man VILL ju höra om när erik sandberg beställer in en öl och kliar sin delfintatuering och lägger in snus! Man VILL ju höra alla galenskaper om när 20 europeiska musikjournalister blir kanakfulla på en buss på landet utanför Puttgarden och man VILL ha tillbaka lite lite av den där happy-go-lucky nybyggarfanzinekänslan i denna nu så kliniska och ängsligt stela tidning. Sorry.
Ha ha ha. Erkännes. Det är inte helt utan sin charm.
Töntutgåvan av Gates of Slumber i bakgrunden också. Lite för bra.
Jag är sjukt frestad att språkkorrigera dig. Men jag låter bli och låter 'vart' passera.
Gjort och ändrat Jenny. Tack. Språk ska korigeras. Till en viss gräns.
Analym!
Glöm inte att det inte räcker med att skriva typ ”jag beställer in en bärs”. Använd gärna order pilsner och du måste specificera vad det är för öl. Typ:
Jag beställer in en Strachovikahoragarten, 75 cl, 7.1%, gjord av sibriska munkar i Prag. I Sverige skulle den kosta 199 kr för en cl, men här i Kurfxhazitiblurkichstan kostar den bara 9 kr för en redig pava. Den är iskall med imma på glaset.
Äkta Close-Up!
Kan hålla med den förste talaren. Close Up var ju en tidning man var peppad att läsa. Nu används den mest till slögloende på toaletten/badkaret. Fattar verkligen inte bandvalen ibland. Skarhead i nästa nummer är ju helt ofattbart sjukt, vem fan gillar dem liksom? Man vill ju bli tipsad om band, inte som nu när man får läsa en massa recensioner av band som släppt tusen skivor och sjunger på allra sista versen. Generalisering, visst. Men det är så jag känner, och tydligen fler med mig. Men ändock så nöjer jag mig. det är vad det är och jag väljer hellre CU över konkurrensen.
…killen som gör tidningen gillar Scarhead kanske? Där haru happy go lucky zine beslut deluxe.
Möjligtvis en gliring men eftersom jag inte är så smart (jag gick aldrig ut gymnasiet) tar jag det givetvis som en komplimang!
Icke glirling eller hån.
Komplimang!
Korrigeras
Tut-tut alfabetet, här kommer jag, tut-tut.
Skicka en kommentar