The devil wears mjukisbyxor

”Där kom mannen som jag skulle träffa. Mannen som mördade sin dotter. Mannen som är ett monster i gemene mans ögon. Han hade blå mjukisbyxor på sig.”

Jag har bara hunnit 100 sidor in i Nima Dervish och Emre Güngörs ”Varför mördar man sin dotter?”, en av höstens mest omtalade böcker. En sak kan jag dock slå fast redan nu: Angeläget ämne, men jag saknar en textredigering hårdare än en Peel session med Napalm Death.

Sitter du på sprängstoff som citatet ovan, behöver du inte stycken som ”trots att jag hade ställt alarmklockan på väckning klockan 8 var jag vaken redan halv 7 – vilket var lika ovanligt för mig som mina sömnsvårigheter natten innan. Jag fick inte heller i mig någon frukost utan startade istället dagen med en eneridrink. Sedan började jag gå mot anstalten tillsammans med de andra gästerna och anhöriga.”

Än så länge påminner det om gamla skolans Close-Up-artiklar. De där du fick börja med att läsa 10 000 tecken om födointag och resans vedermödor, innan skribenten slutligen träffade bandet på en pressträff där alla är pruttfulla i en flyghangar i Düsseldorf.

Ingen vill veta var du köpt din energidrink. Vi vill veta vad landets mest beryktade mördare har på hjärtat. Personen i fokus, inte journalisten. Såvida du inte är Hunter S. Thompson, men gonzojournalistik och hedersmord är en mer orimlig crossover än black metal och självdistans. Gonzomord? Hedersgonzo? Nej.
Igen: Fokus på den som blir intervjuad. Inte den som intervjuar.

I övrigt: Fascinerande att AC4 lyckats fånga hela Desperate Fight-estetiken i sin albumlayout. Det är som om tiden stått stilla och Johan ”Döden” Dalroth fortfarande tar varenda gruppbild i hela Umeå. Hoppas det inte låter lika utdaterat om 10 år som hela 1994 låter idag.

Soundtrack: Ramones ”Havana affair”, ”I wanna live”, ”Commando”· Lätt att glömma bort hur bra de var, trots allt.