Helvete Pimme, how can you be so cool?

”Du står inte på scen mer än när du gör egna konserter.
– Nej, jag har sagt nej till att sjunga i Berwaldhallen och sådant där också. Varför ska jag göra det? Vad har det med mitt eget uttryck att göra? Stå med en symfoniorkester framför folk i slips? Hur bekväm kommer jag att vara och vad ska jag bekräfta inför mig själv? Den bekräftelsen är jag fullkomligt ointresserad av. Jag vill inte ha någon bekräftelse från något, vad ska jag säga … finare musik-etablissemang överhuvudtaget.”

”Viljan att undvika exponering är ganska ovanlig i dag.
– Folk tar sig kanske vatten över huvudet och tror att de ska göra en massa saker. Och i början blir man bländad av en massa erbjudanden. Det blev jag också, men nu… Jag är fullkomligt ointresserad av om någon symfoniorkester vill spela mina grejer. Jag gör faktiskt tillräckligt många dåliga grejer ändå, känner jag. Jag gör mina låtar tillräckligt många otjänster ibland. Jag behöver inte göra det än värre.”

Thåström, mannen som inte gör press, har gjort just det. Jag har inte gillat något han skapat sedan de allra, allra tidigaste Ebba Grön-prylarna. Ändå hyser jag en oerhörd respekt för Joakim Thåström. Ungefär som min relation till Ian MacKaye. Båda utstrålar en ojämförlig rakryggad integritet, något som är ett bortom utrotningshotat karaktärsdrag i dagens kulturella klimat.

I ett land där Bert Karlssons folkliga flåbuserier och Peter Settmans anti-intellektuella analinspektioner styr mediebruset säger Joakim Thåström ”fuck you tv-lek”, ”fuck you tv-soffa”, ”fuck you ytligt hemma-hos-reportage”, ”fuck you you fucking fuck”, ”fuck you apa i bastkjol”. Superkudos.

Nu på lördag gör han ett framträdande i SVT:s ”Skavlan”. Sedan försvinner han in i dimman igen. Bra så.