Välkommen till Sleeps uppknullade universum.
Till höger står Matt Pike.
Grottmannen, grovarbetaren, mannen med så grandios rörmokarklyka att tatueringarna gör att det ser ut som han har dragit upp ett par stringtrosor väl över höftbenen. Han gillar Slayers ”Reign in blod”, bärs, pizza, pattar och att svara ”dude, I’m so fucking hungover my face is melting” när fans ber om en autograf. Hans riff är från bortom tid och rum och skalar bort existensen. Män som kvinnor vill vara honom, ha honom, ta honom.
Till vänster står Al Cisneros.
Ljusvarelsen, Barbadoom, schackpundaren, flummaren, rymdresenären. Han gillar Iommisk forskning, basism, Gud, mästerskapen i Uppsala 1956 och att svara ”it’s an ongoing process, man” på teoretiska frågor från rockjournalister. Hans basspel är luddigt och stjärnklart om vartannat. Oklart hur många som vill vara honom, ha honom, i skuggan av Matt Pike. Kosmos har dock hans namn intatuerat för evigt.
När de två vänder sig inåt, mot trumpodiets reptilhärskare Jason Roeder, och kanaliserar sina energier åt samma håll, är det som när spökjägarna korsar sina strålar i ”Ghostbusters”.
Total jävla förintelse.
”Proceeds the weedian… Nazareth”
Notera när Al Cisneros flyter bort på sitt eget basljud vid en minut-strecket. Notera även Matt Pikes string. Kudos till Hjalmar för länken.
Absolut hårdast med Sleep på Roadburn 2012 var dock att de gick av scenen till den här filmen:
Mannen på bilden är Charles Bronson. Nog sagt.
Soundtrack: ”Paint the walls” på clownfärgad vinyl, av och med Snake Apartment.
Inlägg
2 kommentarer:
Beskrivningen av Matt Pike väcker känslor inom mig som jag inte visste fanns. Tack!
Enligt uppgift kör Matt commando, så är kluven till det där med string :)
Skicka en kommentar