I manegen med Killingkänget: fucked up, passed out, tjacket flödar överallt, alla helt väck

DAGEN EFTER
EN POLARE SATT OCH KRÖKA. DAGEN EFTER VAKNADE HAN UPP I EN CONTAINER I GÖTEBORG.

Cornelia stirrar nollställt på mig. Jag skrattar utombords – en sällsynt företeelse. Tårarna rinner nästan.

”Var det allt? Hela den roliga historien?”, undrar hon. Jag nickar.

”Men vad är poängen? Det där var ju inget skämt, ingen slutkläm utan bara en kille som varit superfull”, säger Cornelia.

Eftersom jag verkligen vill att hon ska förstå varför jag älskar Sika Äpäräs synsätt på existensen, prövar jag en till vits.

PORRFILM HOS DOMAR
FINNEN, JALLO, DOMAR, JALLO

”Jag förstår absolut ingenting. Är det roliga att Jallo nämns två gånger?”, säger Cornelia och verkar genuint intresserad.

Jag kan inte förklara varken för henne eller mig själv varför jag ännu i vuxen ålder tycker att detta svartvita, fulkopierade fanzine från nittiotalet är roligare än… tja, nästan allt.

Beror det på att jag numera är bekant med några av de som figuerar i de extremt interna skämten, som till exempel Domar och Jallo? Att jag träffat Big Jimpa och frågat ut honom om hans kollektion av pornografi verkligen var så stor som det hävdades.

Nej.

Jag låg dubbelvikt uppe i Umeå redan för femton år sedan trots att jag inte hade någon som helst kontakt med den söndersupna hardcorescen som härskade i Eskilstuna. Och trots att jag var vegan, straight edge, gillade amerikansk hardcore, var ”medveten” och intresserad av ”politiska tjaffsfrågor” – det vill säga allt som de två redaktörerna Jari Juho och Jari Lehto föraktade.

Det enda de trodde på var Roxette, Anti Cimex, Discharge, Kir, råhet och det totala tokvevet. I övrigt är det nedsläckt värdenihilism som gasar mot rännstenen likt en Stuka fullastad med amfetamin.

Vare sig du väljer att se det som en äkta livsstil eller bara en påklistrad image, så uppvisar duon Juho/Lehto på dessa sidor ett sådant fullständigt avståndstagande från det etablerade samhället med alla dess moraliska regler, att det ställer hela den antikosmiska black metal-scenen i skugga.

Och gör dessutom jakten mot nollpunkten bra mycket roligare.

Några dagar efter fiaskot med Cornelia sms:ar jag lustigheter till ett par vänner, för att testa om de kanske fattar. Jag tycker själv att den här är så rolig att mina sömmar brister på grund av alla skrattsalvor.

GRÖNA SKYLTEN
– JASÅ, DU ÄR HÄR IGEN?
– TVÅ KIR HORA.

På kvällen samma dag pratar jag med South Park-Fredrik, som fått sitt smeknamn eftersom han är oerhört känslig gällande tv-serien ”South Park”. Han säger att han, istället för att skriva den krönika som DN betalar honom för att skriva, ägnat hela dagen åt att försöka klura ut skämtet.

”Jag har läst det baklänges, supersnabbt, översatt det till engelska, Gogglat mig fördärvad för att hitta en koppling, till och med sökt på Kirhora i tron att det kanske är något obskyrt japanskt kängband”, säger South Park-Fredrik.

Andningspaus.

”Men jag fattar ändå inte.”

Och jag kan inte förklara nu heller. Där finns ingen dubbel botten. Inga tvetydigheter. Det du ser är vad du får: en person som går på Systembolaget, blir igenkänd som en stamkund, det vill säga en alkoholist, och därefter köper det vanliga: två Kir. Hora.

Antingen tycker du att det är kul eller så gör du det inte. Där finns inget att förstå och inget mellanläge. Känghumorn i Sika Äpärä bara är.

Så varför är misogyni, pseudorasism och köttsvullande roligt här, men inte på Flashback och andra rättshaveristiska arenor? Är det auran av självhat, svår ångest och omnipotent självförstörelse medelst skoningslöst supande/drogande, som gör att jag skrattar åt allt det som strider mot mina egna personliga övertygelser?

Är det för att jag vill tro – hoppas! – att Juho/Lehto hade någon tanke bakom sina provokationer, sina knivhugg mot den konformistiska punkscenens ofta meningslösa plakatpolitik? Att det inte bara var tankelöst provocerande.

Eller är jag bara en korrupt människa med en själ fylld av hundbajs?

Nej.

Jag väljer att tro att det är för att jag omfamnar South Park-Fredriks doktrin: Jag skämtar för att kunna hantera sorgen över livets jävlighet. Du måste kunna skratta åt det hemska. Humor som terapi ger oss carte blanche. Även när de roliga historierna helt saknar poäng.

En sak är i alla fall säker: Killinggänget skulle bygga en hel krogshow på Sika Äpäräs känghumor om de visste att den fanns.

Killingkänget.

Varsågod för uppslaget. Jag skickar faktura.



KRILLEBUS, FREPPO, LEPPO, CORMAR PÅ PONTUS
SKULLE TA DET LUGNT, HELT FUCKED UP & PASSED OUT, TOFU ÖVERALLT, NO POWER, NO POWER… KNAPPAST NÅN BRUD, BLÄCKIS DAGARNA LÅNGA, ÅNGESTDRICKA…

Soundtrack: ”The look”, av och med Roxette. Ei leiki.