Fråga 138 om det här med att köpa sex

Jag hamnar av misstag framför ”Fråga Olle”, ett tv-program om sex. Just detta avsnitt bär även stämpeln ”dokumentär”, vilket gör att vi i framtiden nog även måste kalla ”Det okända” för ”dokumentär serie om spöken, gastar och knytt”.

Nåväl. Så rullar samtiden över vansinnets brant.

”Fråga Olle” fyller mig med tre känslor. De är i tur och ordning:

1. Tomhet.
2. Politiskt depression.
3. Prydhet.

Ettan och trean är enkla att förklara.

Tomheten kommer av att en serie som, jag antar, siktar på att avdramatisera och upplysa om de mer obskyra sexuella böjelserna, mest är en freakshow för fluktare.

Och prydheten, tja, det blir lätt så när det visas kön och stark tobak-sexualitet i den vanliga tv-rutan. Jag känner mig bisarrt normal.

Men tvåan ställer till med problem i mitt psyke. Jag är inte van vid att vara politiskt deprimerad, vilket jag blir när prostitution så ogenerat hyllas som i ”Fråga Olle”.

Temat är lyx och sex och vad som kan göra sex lyxigt och varför lyx per definition är sexigt. Och då handlar det inte om unna sig den där extra barnfria hotellhelgen för att få till kärnfamiljsknullet. Nej, det är bling-bling, guld, diamanter, dildos för hundra lax och att ha en plånbok tillräckligt stor för att slippa kallas torsk när du tjackar en människa.

I Olles gapflabbande värld lyder formeln så här:

Ju mer pengar du lägger på att köpa en person, desto mindre prostitution är det. Och ju mindre prostitution det är, desto sexigare, kåtare och lyxigare blir det.

För det är lyxigt att äga. Och vad kan vara mer lyxigt än att äga en människa som inte är ett simpelt fnask? Inget.

Därför får vi se en fnissande Benny Hill-skata till programledare glatt fråga ut eskortfirmans chef – han vill inte kallas hallick, han är entreprenör – om hur prislistan ser ut. Sedan pyntar programledaren femhundrafemtio dollar för två timmar med en av de anställda.

Han vill i sin tur inte kallas prostituerad. Kvinnor behöver aldrig betala för sex, egentligen. De pyntar honom för hans tid och för att vara charmant och vältränad. Knullat är gratis. Jaha.

De två timmarna slutar med att programledaren, efter att de smuttat vitt vin och fnissat i eoner, ber att få se mannens kuk. Det får hon. Sedan tycker hon att det blir obekvämt och går.

Tihi.

Därför får vi även träffa en ”sugarbabe” som söker ”sugardaddies”. På svenska: yngre kvinna som söker äldre, välbeställd man med stålar att bränna. För närvarande umgås just den här kvinnan med tjugofem pappor som betalar allt i hennes liv: kläder, hus, smycken, bil, och så vidare.

Hon tar femtonhundra dollar i timmen för sitt glada umgänge.

Ingår det nuppa för den investeringen? ”Ligger du med alla dessa pappor som betalar för dig”, undrar Benny Hill-skatan storögt? ”Nej nej”, försäkrar den unga kvinnan, ”några av dem kan inte ens ha sex längre, eller så tar det väldigt lång tid”.

Pust.

Benny Hill-skatan fnissar vidare när kvinnan, till tonerna av ett glatt buskissoundtrack, besöker en potentiell pappa. Mannen tycker genast att knullgungan ska ridas in. Han pröjsar ju för besöket! Sockerflickan avböjer bestämt. Hon har klass – då ska även hennes pappor ha klass.

Jag tänker på artikeln i DN som jag läste tidigare i veckan. Någon traffickinghärva någonstans i Sverige där någon kvinna från något land förts hit av någon entreprenör för att ligga med några sockerpappor. Hon tar trehundra kronor för en avsugning utan kondom.

Undrar hur ofta hon avböjer när kunden visar brist på klass.

Fast å andra sidan: trehundra spänn är inte särskilt lyxigt, det är ju inga femtonhundra dollar direkt. Om jag säger så.

…men jag kan ändå inte låta bli att skratta högt när ”Fråga Olle”, denna långa reklammazurka för prostitutionsyrket och dess horder av lyckliga horor, även slänger in ett knäck om en swingerskryssning.

På vad som ser ut som däcket till en vanlig Ålandsfärja, på vad som ser ut som vanliga trädgårdsstolar i vit plast, sitter vad som ser ut att vara helt vanliga sunkiga knegare omgärdade av vad som ser ut att vara helt vanliga plastpalmer.

De dricker grogg ur plastglas. De är halv- eller helnakna. De ska inom kort ha gruppsex. Och de pratar om att all den här omgärdande lyxen gör att det känns så oerhört mycket mer flärdfullt att se andra par dra över varandra.

Lyxen kåtar upp dem.

Sedan får vi se en anabolabroiler snärta av sig handduken, kliva in i en garderob stor som hattkartong och lägga sig ner på en bädd av skumgummimadrasser. Där får han en kvinna att tjuta av njutning.

Jojo. Lyxigt ska hä va.

Allt medan Benny Hill-skatan fnissar vidare längs båtkorridoren.


Den här bilden har verkligen inget med den här texten att göra. Jag bara älskar den för att den är så oerhört meta, som en gravsten över rocken.

Soundtrack: ”To the death 84”, av och med Voivod, samt ”Stained glass revelations”, av och med Negative Plane.