När jag såg Danava på Roadburn 2008 var frontmannen Gregory Meleney på riktigt dåligt humör. Under konserten, mitt under låtarna, började han skälla på de andra medlemmarna. Frusta och fräsa med en otrevlig uppsyn. Varför? Tja, vem vet? Dålig dag på kontoret antar jag.
Spelningen var ändå, eller kanske just därför, sinnesförstörande bra.
Nu börjar det illavarslande med en försenad konsertstart, på en festival där allting startar på sekunden. Det teknikstrulas innan det rullar igång. Det är långt under 2008 års standard och jag känner besvikelsen svälla inom mig.
Efter första låten förklarar Meleney att hans stärkare är ”utbrunnen” och måste ersättas. Han lackar. Stämningen sjunker till halvdålig nivå både framför och på scenen. Det roddas och fejas, donas och grejas. Till slut är en ny Orange-topp på plats.
Då spelar Danava första låten igen. Hela. Rakt igenom.
Så. Absolut. Jävla. Förbjudet.
Men sedan lossnar det. Oh, vilket party, vad det lossnar! Gruppen har dragit ner på den progressiva rymdfaktorn, som jag dyrkade för fyra år sedan, och fokuserar mer och mer på meckig och slingtät heavy metal importerad från sjuttiotalet.
Tidig Judas Priest, tidig Iron Maiden, all Thin Lizzy.
Söker du egentligen mer i livet än det?
Inlägg
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar