För många år sedan intervjuade jag en man som idag är irrelevant för kulturklimatet. Men han sa en sak som som stannat i min hjärna sedan dess: ”riot sounds produce riots”. Det vill säga, har du ett subversivt och våldsamt budskap ska musiken låta därefter.
Det går inte att frammana revolutionen via Britney Spears.
Drygt tio år efter den intervjun dumförklarade två bröder mig när jag tyckte att deras nya skiva visade på en mindre brutal framtoning. Hårdheten, råheten och ondskan låg i de rundade kanterna ansåg de. Även det har stannat hos mig.
Jag har insett poängen och sett ljuset i mjukt är det nya hårt-läran.
Jag tänker på dessa två ytterligheter när jag ser Year of the Goat, det superhajpade Norrköpingsbandet som växlas upp att bli nästa Ghost. Framtoningen är ockult och lagom satanisk, såååklart, medan musiken är Toto-fierad och radiovänlig med drag av Skid Rows ”18 and life”.
Year of the Goat är inte oborstade någonstans. Däremot innehar de en gedigen kommunal musikskoleutbildning. Inget fel med det. Men gruppen bemästrar inte på långa vägar det hårda i det mjuka-doktrinen.
Bakom den lättviktiga ockulta fernissan står bandet nakna – en grupp mjukisrockare som myser med sina melodiösa mustascher.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar