torsdagen den 2:e juli 2009

Neurosis på Debaser: en odyssé i bilder, raggningsrepliker och fuck jävla off till publiken

”Lägg handen på Doombibeln.”
”Ok.”
”Lovar du och svär på allt som du håller billigt och oheligt, att du ska skriva om Neurosis konsert på Debaser Medis utan att nämna någon av följande klyschor: Ångest, självmord, mörker, natt, apokalyps, jordskorpor, dinosaurier, urtid, grottmänniskor samt alla kända destruktiva naturfenomen, såsom lava, orkaner, jordbävningar, tsunamis etcetera. Kan du svära på det?
”Jag svär. Men sport då, är det ok?”
”Eh. Oookej… Antar vi. Så länge du inte använder det helt felanvända ordet ångest gällande Neurosis, så är det ball”.
”Fränt.”

Neurosis: Den alternativa fuck you-musikvärldens svar på extremsport. Varför utsätta dig för plågorna i Ironman triathlon? För att det är möjligt. Varför klättra upp på något högt berg som på det stora hela skiter fullständigt i om du klättrar upp på det eller inte? För att det finns. Varför röka trots att du dör av det? För att det är coolt.
Samma sak med Neurosis.
”Vi ska låsa in dig i ett förhållandevis litet rum med 800 andra personer och stänga av all luft. På scenen ska vi ställa sex stycken svinsura medelålders män som helt saknar humor och känsla för publikkontakt. De ska sedan, med varenda förstärkare uppdragen till elva och varenda decibelmätare med visaren på rödaste rött, spela väldigt tung och aggressiv rockmusik med mycket slagverk och grymtande. I närmare två timmar. Vill du vara med på det?”
”Tja, varför inte? Vart skriver jag på?”

Med detta sagt vill jag slå fast fyra saker gällande gårdagens konsert:
1. Ljudet var för lågt.
2. Det känns lite som en blåsning att alla bandmedlemmar har öronproppar.
3. Låtvalet var förhållandevis fel.
4. Förbudet mot fotoblixtar kan tyckas töntigt. Men efter att ha fått den inledande stämningen förstörd av en glad amatör med mobilkamera, så är jag böjd att hålla med. Fuck jävla off blixten.


Förpepp på Kokyo, #1 himmel för älskare av mat.
Matdyrkare: Cornelia, mor, Axel och Anna.


Makalös wontonsoppa. Tyvärr visar det sig att kokyogrytan jag beställer som huvudrätt har en mindre lyckad dag.


Krabban är med.


Mörkerentusiaster samlas i den strålande solen utanför Debaser Medis. Alla som är något i scenen är där. Alltså, alla. Utom Björn. På grund av en dålig bratwurst i Tyskland ligger General Doom hemma, nere för räkning. Så går det, om du ska äta kött.
Sekunden efter det att bilden togs, knallar Scott Kelly och Steve Von Till förbi. ”Look mate, our name is ont that digital billboard thingy, fookin great”, säger Scott. ”Ya man, it's like, super awesome”, svarar Steve.


Blod och Svärd spelar ett oklanderligt urval obskyra tongångar.


Och på tal om skäggiga män som åldras: Jag önskar att Kerry King fortfarande var så här cool, rå, brutal och hänsynslös, så att jag kunde ha lite respekt kvar för honom. Istället är Slayer-mannen numera en spritsponsrad, skallig ”horns up!”-snubbe med de största George Clooney/Russell Crowe-tribalerna i världen. Skäms.


Det är svårt att vara ett Neurosis-fan, samtidigt som det är just därför som jag är ett Neurosis-fan. I ett musikklimat som så sakteliga håller på att förvandlas till en enda ”Truman Show”-version av ”Allsång på Skansen” är det befriande med några som så tydligt verkligen skiter i vad publiken tycker. Inget ”you feeling good tonight?”. Inget ”hello Stockholm”. Inget ”man, you have so many pretty women in Sweden”. Faktiskt inte ett enda ord. Inte ens ett ”thank you”.
Vad ska de köra för låtar? Ja, vem vet. De är motsatsen till band som Judas Priest, som år ut och år in kör ”Breaking the law” och ”You got another thing coming”. Inte för att det är bra låtar utan för att publiken vill höra dem. Visst, jag vill också höra Neurosis hits, inget snack om saken. Och jag skulle (nästan) döda för att få höra något från ”Enemy of the sun” (1993). Men icke.
Neurosis väljer att utmana sin publik på riktigt, inte bara genom att i varje intervju säga ”vi gör som vi vill” och sedan ändå springa över lik för att sälja in sig själva i folkhemmet. Jag tackar för det.
När varenda artist, oavsett genre, byter bort sin döda mors aska för att få kränga hemelektronik, jollra med Babbens dubbelhakor i rutan eller vara med i ett tv-spel, tja, då behövs Neurosis som motvikt.


”Ingen ångest här inte”, säger Viktor och Krillebus.


”Through silver and blood”, trummor och dansande liar in, skärpa ut.


Ackompanjerade av bilder på vätebombsmoln, stormar Neurosis igenom Onslaughts klassiker ”Thermonuclear devastation of the planet Earth”.


Av all elit på plats valde jag att föreviga dessa fyra: Kristin Von Till, Viktor, Andy och Goth-Henrik (iklädd t-shirt med band han inte hört, aj aj aj…). I bakgrunden syns en bloggosfärkollega.
Kristin berättar att hon har en hel flaska vodka i ryggsäcken. ”That's a great pick up line”, svarar jag, för att jag på riktigt tycker det. Hon tror att jag raggar på henne och håller upp handen, flashar stenen och säger ”heeellooo, ring check!”. Jag vill inte vara sämre, utan flashar min stenlösa ring och säger ”well heeellooo, ring check!”. Sedan enas vi om att skryt om en väska full med sponken verkligen är en fantastisk raggningsreplik. Kanske den bästa.

Enligt Kristin spöade Scott inte någon i Malmö. Dock så spottade han på en fotograf som tydligen var sinnessjukt jobbig…

11 kommentarer:

Hjalle sa...

Krille: Jag och syrran åt bratwurst på Münchens flygplats. Hon med pommes, jag med stekt potatis. Syrran mådde perfekt, jag blev ett bajsmonster. Det var med andra ord den ruttna stekpotatisen som knäckte mig, inte köttwurren.

138 sa...

you keep telling yourself that. sluta smutskasta knölen som byggde vårt land.

Hjalle sa...

Jag smutskastar egentligen inte potatisen utan knölen som lagade till och förvarade den.

Anonym sa...

För övrigt så är Enemy of the sun ifrån 93

Per B sa...

Det var på armen Scott slog till honom. Han ville göra en fist bump men Scott svarade med ett slag. Känns jävligt tråkigt att jag störde honom, tog bara fem bilder på honom men kanske var något annat jag gjorde som störde. Kanske var min uppsyn?

Anton sa...

Angående killen i Malmö så är jag ganska säker på att fick sig en liten knuff eller halv-hurring, vilket han givetvis förtjänade. Själv stod jag stel av skräck då det först såg ut som att Scott blev vansinnig och ville gå därifrån! Han nöjde sig som tur var med en loska. Anledningen till att Scott surnade till var att snubben nästan petade honom i ögonen med "djävulsfingrarna". Nog sagt.

138 sa...

An: Pinsam faktamiss från min sida. Beklagar.

Mattias Indy Pettersson sa...

I bakgrunden syns en bloggosfärkollega.
Och till vänster om denne mitt sällskap iförd sjukt obskyr G-Anx-skjorta (typ noll ex).

Min recension av giget:
http://www.swedenrockmagazine.com/index.cfm?pg=60

138 sa...

Mattias: ”Distill” är faktiskt oootroligt bra live.

wurm sa...

Varför har Kristin en debasertröja på sig? SELL-OUT!

138 sa...

wurm: för att 214-personalen där nere i danmark söp henen full och lurade på henne den. jag frågade faktiskt. för jag kände inte igen henne när hon kom fram utan trodde att hon var en i personalen.