Två skäl till att Cornelia rules: förakt för irriterande My Little Ponnys och nattklubbschefer

1.
Cornelia läser den här artikeln om meningslösa molluskexistensen Anna Hibbs. Suckar något om ”att om jag varit dj hade jag skälvt av hat, den här människa är helt talanglös och spottar verkligen på deras kultur”. Då har hon inte ens hunnit till partiet där Hibbs sammanfattar sin antifeminism med ”jag rakar mig under armarna”.

Bläddrar sedan till den här artikeln om 3 x blåsta livsformer som har en klubb ihop, tihi. Dubbelsuckar och undrar varför ”allt bra alltid måste följas av en backlash. Varför kan inte allt bara vara… tja, du vet, coolt och vettigt. Istället kommer det en backlash där allt ska vara iq-befriat, rosa och My Little Ponny. Infantilt, helt enkelt.”

Det är sällan Röstlund Jonssons håller med Massgrav. Men det händer. Hur svårt kan det vara att bränna ner Stureplan?
Egentligen?

2.
Cornelia bläddrar i den nya Close-Up-pocketen, där jag för övrigt är representerad med den första svenska Slipknot-intervjun någonsin (varning: ej åldrats med värdighet). Hon får upp vår vän Martin Carlssons presentation. ”’Sveriges mest irriterande hårdrocksjournalist’. Ja, det stämmer ju verkligen. Oj, vänta, det stod visst ’välrenommerade’. My bad.”

Martin: Fascisterna du jobbar för kräver att jag ska bli medlem i deras lilla klåparklubb för att få kommentera din blogg. Kan du vänligen lalla fotografi på ”crustpunkaren” Robin Finch. Låt stilpolis #138 avgöra om han lyckas med containerlooken eller ej.