Blog bribe of baby: The Lyckliga Bombus Mama

Sonic Rituals själsfränder i Bombus, fantastiska Bombus, släpper sin andra ep. På färgad och limiterad vinyl endast, givetvis. Beställ omedelbart från www.bombusmusic.com och njut av ”The slaughter” samt ”Und so weiter”. Detta band går en strålande framtid till mötes. Tro mig.

Sedan har någon där ute i skivbolagsdjungeln uppmärksammat the awesome power of I Just Can't Hate Enough och skickat ett promopaket. Tyvärr har de inte uppmärksammat vad jag gillar utan prickar in två genrer jag får utslag av: Modern mjäksleaze och trallpunk. Men men, jag är inte den som är den.
Objektiva recensentöron – check.
Instinktiv avsky neutraliserad – check.


Olivia viftar irriterat bort: ”Der Führer does not say, achtung baby. Baby! Baby! Why does he say this baby? The Führer has never said baby. I did not write baby. What is it with this baby?”

Mama Kin från Karlstad är döpta efter en Aerosmith-klassiker från 1973. Det var, tro det eller ej, min favoritlåt när jag gick i sexan. Det var i samma veva som jag gick på klassfest utklädd till W Axl Rose. Det lyckades sådär. Men 12-årige Krilles försök att se ut som rockens mest våldsbenägne frontman var ändå mer framgångsrikt än Mama Kins rock’n’roll-försök. En vän till mig kallar dem ”slynglar med kajal och emohår som spelar våldtäktsrock”. Det vore att uppgradera deras lätt sleaziga muzak till något. Ty Mama Kin är inget.

Det här är så andefattigt att jag känner hur min själ sugs ut ur kroppen och in i gruppens kollektiva hjärta, där den kommersiella musikindustrins horor, charlataner och fiskmånglare skär upp min skrikande ande i ekande tomma bankettsalar.

Gruppen har haft en massiv hit i reklamradiovärlden med ”Superman”. Det är förståligt om än beklagligt. Men för de som inte anser att Bandit är rockevolutionens formtopp, bör debutalbumet ”In the city” undvikas till varje pris.
Usch.
Bort.
Det är nästan så att jag vill lägga ut ett dödskontrakt på Paul Weller bara för att kunna säga att han roterar i sin grav.


Ett till tro det eller ej-ögonblick: Jag har aldrig, aldrig, aldrig gillat De Lyckliga Kompisarna. Ändå har jag respekt för Mart. Kanske för att han en gång skrev en låt om att Rulle går på India Star. Kanske för att han fortfarande efter alla år kan skriva texter om hur han åker i sin gamla Volvo för att köpa fläskkotletter på rea, som en metafor för det svenska folkhemmets nedmontering (typ). Eller kanske mest för att Cornelia fick åka med dem till Punk Illegal 2008.

De var snälla trots att hon sa att de var ”lite grabbiga” i bussen. Sedan skulle alla i sällskapet få välja en låt till gruppens setlista. Ingen sa ”Hockeyfrilla” - tur, då det var, och är, den enda komposition med DLK som Cornelia är bekant med. Hon fick briljera trots att hon inte är särskilt peppad på trallpunk. ”Sjukt dåligt” är ett direkt citat. Sjukt bra är däremot hennes bild på Mart:


Bryggare Bob.

De Lyckliga Kompisarnas nya ep heter ”Hugos sång”.
Den har ett rosa omslag. Det är snyggt som tusan.