Tiger tank tattoo terror über alles

”Tut-tut i svanken, här kommer tanken.”

DN skriver om tatueringar. Bra så, om inte annat för att de lyfter fram en ung dam med en Tigertank i svanken. Stridsvagn, tribal: 138 – 0. Roligast är dock, som alltid, kommentarerna.

”Tattueringar som hennes ångar av erotik och sexualitet, en primitiv djurisk stark kvinnlighet.”

”Folk som Vera är mer än välkomna att skaffa tatueringar: folk som har det som en livsstil eller som en del av en livsstil, men jag tycker vanliga Svenssons ska ge f*n i att ta våra tatueringar och göra dem till ett mode!”

”’Förr kopplades tatueringar till sunkig subkultur...’ Det är tydligen svårt att se skogen för alla träden. Det här är ingenting annat än en sunkig subkultur.”

Klarsynta obeservationer.

Men en detalj i intervjun med en representant för tatuerarskrået, aka 00-talets nya rockstjärnor, förbryllar.

”Det var femton år sedan och på den tiden var konkurrenterna i Sverige inte många, tio-tjugo andra studior i hela landet mellan tummen och pekfingret. Nu gissar Max Bodlund att det finns minst tre hundra.”

2009 minus 15 år och vi skriver 1994. Jag skaffade min första tatuering 1995 – en tribal kring överarmen, givetvis. Sunkiga tatueringar är det bästa. Bara rikemansbarn och posörer lallar in i en studio, lägger upp en helt ren kropp och fyller den med karpar, orkideer, körsbärstjosan och drakar i en enda sittning för 30 000 pix.

Hur som helst: 1994 hade vi åtminstone två legitima tatueringsstudios i Umeå. Om vi säger att det fanns 20 studios i hela landet, skulle då 10% av Sveriges tatuerare ha varit verksamma i Umeå? Inte troligt.
Max Bodluns historierevisionistiska matematik, ämnad att ge honom maximalt med trve kredd, lämnar mycket i övrig att önska.

Uppdatering: Jag är, helt icke-ironiskt, väldigt förvånad över den mängd av avsmakskommentarer som samlas på DN. Att tatueringar väcker sådan avsky 2009, vem kunde tro det? Och här har de även applicerat lite huvudlöst klassperspektiv. Eh. Quite.