2 x minnen av vändpunkter.
2 x konsertupplevelser då jag insåg att den svenska rock’n’rollen skulle kvävas av förbud, vitesbelopp och målet att beröva människor den tyngd som eget ansvar innebär.
2 x smolk i bägaren.
Strike one: Umeå Open, 2004. Dismember spelar. Jag står längst fram och småpratar med en vän samtidigt som bandet vräker på med allt vad de har. Jag går bakåt, ber vänligt ljudteknikern höja volymen då det låter som kyrkans barntimme framme vid kravallstaketet. Han rycker på armarna och säger ”jag kan inte, regler vettu, 100 db vid mixplats”, och pekar på en mätare.
Strike two: Hultsfred, gissar 2004 eller 2005. Slayer spelar. Vi är ett stort gäng som står längst fram och pratar i normal samtalston. Vi hör varandra bättre än vi hör bandet. Regler, konsertupplevelse: 138 – 0.
Efter detta insåg jag att Sveriges framtid gällande större, mer profilstarka musikarrangemang stavas F-U-C-K-E-D. Tur att det går att smita över gränsen, ner till kontinenten, där det fortfarande är möjligt att njuta av en obegränsad, fenomenal chockvåg av decibel.
Än så länge.
Tut-tut Fredrik Virtanen, tut-tut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
.jpg)
2 kommentarer:
Jag ställer mig bakom uppropet för (o-)anständiga decibelnivåer och inflikar att Slayer på Hultsfred 2002 också kunde misstas för en larmigare trädgårdsfest. I princip hade man varit tvungen att klättra upp på scen och lägga sig framför högtalarna för att känna något överhuvudtaget. Helt värdelöst.
Bolt Thrower i Malmö 1992, däremot - där pratar vi ommöblerade organ och tredagarstinnitus. Ljuva minnen...
/Daniel
Soundgarden på friskisosvettis! (domino?)Högt. Och så förbannat bra. Jag har varit gråtfärdig massor av ggr p.g.a bortkastad tid o peng när man kan höra en knappnål falla mitt i kaosoutrot, och man är livrädd att ngn ska messa under låten så man stör ordningen. Festivaler o arenagig i Sverige är helt kört. Sist jag såg Entombed hade dom lika gärna kunna micka ut med mormors luxor.
Skicka en kommentar