Tänk dig att du äger ett stort företag som tillhandahåller en produkt. För att tillverka den här produkten krävs det ett minimum av fyra personer. Dessa fyra personer måste arbeta tills de blöder ur ögonen för att få jobbet gjort, men det går i alla fall. Det skulle inte gå på tre personer. Eller två. Eller en.
Ändå vägrar du som arbetsgivare att anställa fyra personer eftersom du, in case of economical emergency, inte vill bli sittande med Svarte Petter-personal du inte blir av med. Att du inte har en produkt att sälja utan minimum fyra personer viftar du irriterat bort. Du ger två personer fast tjänst medan de andra två får flyta omkring på ett lapptäcke av olika vikariat. Detta innebär att 50% av arbetsstyrkan ständigt byts ut för att undvika LAS lömska käftar. Det ger i sin tur att de två fast anställda får arbeta ännu hårdare då de måste lära upp nya kollegor med ett par månaders mellanrum.
Ändå tycker du som företagsledare att det här är ett bra system. Hellre än att ge fyra personer fast anställning, vilket ger ett sammansvetsat gäng som gillar varandra och kan jobbet innan och utan, så föredrar du att behandla din personal som snabbt utbytbara reservdelar. En vikarie vågar aldrig ställa krav. En vikarie blir aldrig kvar länge nog för att förhandla upp sin lön. En vikarie jobbar ännu hårdare än vad som krävs, i hopp om att utmärka sig och en dag, kanske, få fast anställning. Men icke. En vikarie tiger snällt när han eller hon får två (2) veckors arbetslöshet mellan olika kontrakt. Han eller hon är till och med tyst när det skickas ut massmail om att nästa vecka kommer det in en ny person som ska läras upp på exakt samma jobb, trots att vikarien redan kan jobbet som ett rinnande vatten.
Men hey, du är inte en oresonlig företagsledare. Du är inte den som är den. Du sammankallar gärna hela personalen, bjuder på gräddtårta och förkunnar att du köpt ett annat företag för XX miljoner. Så tänker du.
Det här är läget i mediabranschen i Stockholm. Ser det likadant ut i andra delar av landet? Andra grenar av yrkeslivet?
Jag är genuint intresserad.
Soundtrack: Dark Angel ”We have arrived (1984, bildvinyl), Crass ”How does it feel to be the mother of a thousand dead?” (1982).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
.jpg)
5 kommentarer:
det fungerar exakt så där jag jobbar inom rivnings och saneringsbranschen
Jag jobbade i sju år som "projekt"-anställd. På samma firma, på samma avdelning - men med högst "utbytbara" kollegor. Om någon klagade på lönen så sa chefen att dra om det inte passar, han kunde lära upp en ny på nolltid. Våra "projekt" tog slut vid varje sommarlov och jullov. Det var ett kvinnodominerat kontorsyrke med kass lön och med obefintligt fackligt deltagande hos den "projektanställda" delen av kontorsstyrkan. Och facket gjorde heller ingenting för att få oss att gå med.
Jag förstår inte varför det inte kan finnas lagar mot detta? Kan man inte sätta in någon sorts spärr i LAS, att en tjänst inte kan ha mer än X antal tillfälligt anställda och sedan måste den bli fast? Eller börjar arbetsgivarna då hitta på nya tjänster eller ändra verksamhetsbeskrivningen, med "säsongsbetonade projekt" som har "projektanställda"? Ja, förmodligen, men då skulle politiken kunna kontra mot det i sin tur.
Notera att mina sju år som kontorsslav försiggick då regeringen var röd. Så de brydde sig inte om att täppa till de luckor i LAS som gör dylikt dårskap möjligt.
Psykvården i Gbg. Min sambo har utbildning och massa massa års vana men får inga fasta jobb/vikariat utan blir hänvisad till vikariepoolen och får jobba på nåder, då och då. Hon börjar dessutom komma nära LAS-gränsen så nu ringer de andra vikarier istället.
Alltså, hellre nån jävla Chalmers-student som extraknäcker på rättpsyk än nån med adekvat utbildning och 15+ års erfarenhet, tydligen.
Jag tror vi har blivit för bekväma i tron att vi lever i ett "välfärdssamhälle" och att staten står för de(t) goda. Jag tror att staten är så "god" som dess underlydande - vi medborgare - gör den. Och just nu är vi för bekväma av oss för att protestera.
Men nu jagar högern de sjuka och fattiga med blåslampa, och det har kanske väckts någon sorts underström av motvilja. Men jag tror inte det räcker för någon revolution, och det finns kanske inte heller några parlamentariska röster som gynnar en positiv förändring.
Den dominerande klassen av sossar täppte inte på sin tid till de luckor i LAS som gjort det möjligt att utnyttja människor till max. I en intervju i Metro med Sahlin från 2008 om arbetsmarknaden och de ungas framtidsmöjligheter, säger Sahlin att hon tror att "[f]ler kommer att byta karriär" – och att de inte kan räkna med att kunna utbilda sig och sedan jobba i det yrket hela livet. Detta kan tolkas på lite olika sätt – jag anser att det leder till påtvingad, rättslös osäkerhet för anställda som därmed gör ett sämre jobb då de inte får möjligheter att utvecklas och bli fullt ut kompetenta – men andra kanske menar att det gynnar ”flexibilitet och frihet”. Sedan svarar Sahlin på frågan hur hon tror att arbetsmarknaden kommer att förändras så här: "möjligheterna till kortare anställningar [fortsätter växa]".
Av ordvalet "_möjligheterna_", att döma, Sahlin ser det alltså som något positivt och något som ”kommer att ske” per automatik – utan att den politik hon företräder ”kan” gripa in..
Jag tror alltså inte att det blir någon förändring om rödgröna vinner. Men det måste till förändring. Det som sker idag är inget annat än rovdrift på människor. Varför är vi så satans bekväma av oss?
Samma sak lite överallt. Gå med i ett riktigt fack(är reklam tillåten? Du vet vilket litet radikalt fack jag menar), som inte drar sig för att se till att klåpare kursar(dvs ger fingret till samförståndet), så löser man en del av problemet. LAS är och har alltid varit rätt kass.
Skicka en kommentar