Hamiltonhelg vol. 1: En odyssé i bilder, sömnbrist, elit, Lilla Lovis, förväxlade anarkopunkband samt pissande synthtjejer

Mediaelit på det vackra folkets vattenhål. Strax utanför bild: Illuminati, ZOG och CIA. Samt Jonna Berg.

Fredagens tidiga inledning på Hamiltonhelgen gör natten tungrodd. Revelj klockan 04.45 ger en arbetsdag som leder direkt till La Neta som leder direkt till Kåken som leder direkt till Nöjesguidens fest på Nalen som leder direkt till Pluto som leder direkt hem till säng redan kring klockan 01.00. Snöpligt.

Som småbarnsförälder vill jag gärna driva mina tillfällen till maxade utekvällar rakt in i den röda zonen utan att passera gå. Tyvärr sätter sömnbrist och ålderns fysiska tillkortakommanden numera stopp för de mer extravagant utsvävningarna i morgonljusets sköra tecken.

Men jag gör vad jag kan.

Senast jag poserade för en kändisbild var för snart ett år sedan. Då fotograferades jag tillsammans med Kentha Philipson och Twisted Sister. Under fredagskvällen tar jag tillfället i akt med Lilla Lovis. Hon är på ungefär samma nivå av rimlighet som Philipson och Snider.

Nöjesguidens fest feat. Ikas fuck you-finger. Jag vill peka fuck you-finger åt mig själv då jag i ett sengångarstadie av whiskeyförstärkt sömndruckenhet frågar discjockeyn vad han snurrar. Det är Swans. Ytterst pinsamt. Det finns bara ett band som låter som Swans och det är just Swans.

Trots detta får jag höra från arrangören att jag är den snyggaste karln i lokalen. Jag vet inte om det är min ”Power from hell”-patch på röven som gör det, eller om det egentligen säger mer om hur alla andra män ser ut. Helvete – finns det ingen som kan raka sig nu för tiden?

If you don’t shave clean you’re not in the scene.

Järnet Fireball fortsätter att hålla alla spirtsnyltande mediamänniskor och heilande hipsters i ett stadigt grepp. Dagen efter hittar jag två outnyttjade drinkbiljetter i plånboken. Varje gästlisteparasits värsta mardröm. Skammen är enorm.

Mediaelit i de konstnärliga bohemernas statusförvandlingsprocessade förort. Strax utanför bild: Fyra synthtjejer som sitter på rad mot väggen och kissar samt killen i insläppet som tror att min Amebix-pin är en Crass-pin. Pinsamt.

Henric de la Cour inleder sin solokarriär på tvättäkta Axl Rose-manér och går på scen två timmar efter utsatt tid. Det blir ett kort men intensivt set som de flesta IJCHE-fanatiker skulle förkasta. Men jag gillar det.

Oh, helige Curtis, vad jag gillar det. Mörk, drivigt skramlig synthrock och tungt med Joy Division-influenser att hänga upp sin existentiella relationsångest på. Spana nya videon – här.

Soundtrack: ”Plaguewielder”, av och med Darkthrone.