måndag 7 februari 2011

När helvetet slutligen är överfullt, kommer Andres Lokko och 138 att vandra hand i hand in i solnedgången och en lycklig pånyttfödelse


En dag ingen trodde skulle komma, är nu slutligen här:

Jag relaterar till något som Andres Lokko tycker om hårdrock.

Nu inväntar jag fred på jorden. Kudos, Lokko.

Kudos till Anna för länken. No gods. No masters.

8 kommentarer:

Daniel sa...

Är också böjd att hålla med Lokko, faktiskt. Lemmy-filmen är riktigt kass. Skriande innehållslös fanboy-rulle med noll dokumentärt värde.

Fredrik sa...

Vad hade någon förväntat sig av en film om Lemmy? 8)

Det känns som en öppnare dörr gick inte att sparka in, varför Lokko kan dra något gamalt över sig.

Jag gillar inte Mötörhöd. Men jag skrattade åt White line fever. 8)

Anonym sa...

Det är väl okej att han inte gillar filmen men jag tycker texten mest går ut på att det är patetiskt att vara gammal och fortsätta leva som man alltid gjort

Fleish sa...

jag uppfattar det inte som att det är Lemmy som är i fokus för Lokkos kritik egentligen utan en viss typ av berättande efter en specifik stereotyp schablon, hårdrocken skulle må bra av lite självreflektion och inte ställa upp på mediebilden av den som enbart är patetisk...

138 sa...

Fleish: Tack.

Fredrik. Både du och jag älskar ju bevisligen öppna dörrar modell grande.

Fredrik sa...

sant. Sparka in öppna dörrar is the shit!

Å andra sidan visade Anvil att sista ordet, det kommer efter det näst sista ordet.

Andréas sa...

Lokko svamlar. Lemmy dokumentären var kanon.

Anonym sa...

Undrar bara när Lokko ska våga sig på en liknande fotknölssågning av sin stora idol Bobby Gillespie?

När en tung heroinmissbrukare heilar på festivalscen ses det med blida ögon, men när Lemmmys speed/whiskey beroende och WW2 intresse (inte nazi) tas upp så är det fy & skam! Detta är bara ett vidrigt hyckleri från Lokko.