Metal och någon som helst form av genustänk: en orimlig kombination

Jag kan tycka att en hårdrockare är en hårdrockare, och en headbanger en headbanger. Men nej. En headbanger är alltid en man, det är den überallsmäktiga normen. Är det en kvinna så är det något annat. Så då är det självklart att katalogens storleksguide är uppdelad och illustrerad som följer:

Rockbrudar: Orimligt smal midja, tajt som fan liten topp, poserar som om hon bär stilettklackar trots att hon är barfota. Mjau.

Headbangare: En man. Står stadigt i ett par rediga Converse med hela fotsulan mot golvet. En begynnande ölkagge, kass hållning. Slanig.

Jag har för mig att Sika Äpäräs humorsida hade ett skämt som löd typ ”snubbar ska vara feta å äckliga, brudar smala å snygga med rejäla rattar” (svårt att förklara om man inte vet vad Sika Äpärä är). Typ. Det var någon form av humor. Könsstereotyperna i metal är det inte.
Jag är så sjukt satans less på att vi inte kan bli av med dem, avpolletera hela skiten, garrotera genusmallarna och slänga dem i en djup, djup grav. Visst, vi behöver ju inte gå så långt som det här något vimsiga paret. Men det vore roligt att en enda jävla gång bli överraskad i hårdrockssammanhang. Att inte stöta på den helrosa sidan märkt ”bara för tjejer”, där du kan köpa en rosa sexy bitch-tändare, en rosa fickgrill, ett bäddset med Bambi, en rosa fluffig telefon, en rosa Pussy Deluxe-väska. Och så vidare.

”Ja hejsan katalogen. Jag heter Angelica, jag är en 35-årig yrkeskvinna som älskat metal sedan jag var 13. Jag vill beställa nya Cannibal Corpse, en t-shirt med Mayhem, Bullet på vinyl samt den rosa väckarklockan med små hjärtan och den rosa öldrickarhjälmen i plysch.”

Ja, det känns ju som ett troligt scenario.
Har ni i vuxen ålder varit in i en leksaksbutik? Det finns ingenstans i hela universum där precis allt är så makabert könsuppdelat i man/kvinna, blått/rosa, hårt/mjukt, krig/fluffigt, äventyrligt/husmoderligt etcetera. Den här katalogen är uppbyggd på ungefär samma sätt, om än inte lika extremt. En rakt upp och ned genomkorkad frizon hämtad direkt från 1800-talet.

En enda gång skulle jag vilja ge mig in i metalträsket och mötas av bilden av en kvinna som inte är (av)klädd, sminkad och poserad i syfte att tillfredsställa oss snubbar. Någon som porträtteras som, tja, rå, brutal, hänsynslös. Precis som oss. Någon som är cool och avbildas med sitt instrument. Och som inte är Avril fucking Lavigne.

Lämpligt soundtrack till detta inlägg: 4-Skins ”One law for them”.